Det var inget rationellt beslut, jag gick på känsla, och efteråt försökte jag försvara bytet med ett logiskt resonemang. Det gick väl inte helt lysande. Men nu är jag nöjd ändå.

Hela dagen i går gick åt till att skriva om inledningen på Berith. Samtidigt ångrade jag bytet, ångrade mig tillbaka, dissade mig själv för att jag inte kan göra något klart, försvarade mig med att det kan jag visst. Så sent som i våras skickade jag ju ett manus till förlagen.

Jag fick många kloka kommentarer på mitt förra inlägg där jag kastade ut frågan om bytet och jag är så glad för att få vara en del av den här bloggvärlden. Det är guld värt. Tack! Bland annat ställde Marie följande fråga: ”Vilket är ditt främsta argument för att byta manus?”

En jättebra fråga, men svår att svara på. I mitt fall fanns ett inslag av rädsla tror jag. Inte rädd som i att få hård kritik. Utan rädd för att bli utan ord. Att om jag skulle ändra i Gabrielmanuset och spänna bågen högt med det nya, att det sedan skulle ta slut på sidan 57.

Jag trodde att upplägget skulle fungera som jag tänkte ut i somras men det gör det inte. Det är tråkigt, men det är jäkligt bra att jag fick kvitto på det redan nu och inte i vår när jag skrivit igenom hela manuset. Jag behöver mer tid på mig att fundera på om jag till exempel ska lägga till ett perspektiv och vem det i så fall skulle vara. En person skulle ge en bakåtrörelse och en annan en framåtrörelse.

Men inget hindrar att jag ställer någon fråga om Gabriel vid nästa kurstillfälle, innan de har glömt honom.

P.S. Det här kommer att bli mitt 300:e inlägg. Undrar om jag får någon fanfar när jag klickar publish?