Mitt besök hos Norstedts

norstedts

… skedde för 20 år sedan. Jag intervjuade en skönlitterär redaktör om författardrömmar och hur man får en roman utgiven. (Det var ett av mina första reportage och jag drömde om att skriva en bok men drömmen var väldigt diffus, trodde inte att jag skulle försöka på riktigt.)

Redaktören hade lagt upp en hög med manus på bordet. Där fanns handskrivna, oläsbara smakprov, sjok av utprintade berättelser på datalakan och prydligt maskinskrivna manus insatta i pärm. Bara några hade gjort som förlaget ville ha det: dubbelt radavstånd, bred marginal och skrivet på bara en sida av varje ark. Utan gummisnoddar eller virkade snören.

– Tyvärr är det många som saknar självkritik, de skriver utan att höja blicken, har ingen distans till sig själva. Det är så privat att det inte intresserar utomstående, sa redaktören.

Tågluffning var ett populärt ämne. Han hade också lagt märke till att kvinnor hade börjat skriva mer och var tuffare än förr. Ingen skrev blyga böcker längre.

– Häften av manusen vi får in är fri poesi som handlar om sviken kärlek och skrivna i frustration. Men det är sällan stuns i texten. Allt har sagts förr men mycket originellare.

Av etthundra inkomna manus föll nittio bort i en grovgallring. De tio som återstod blev lästa rakt igenom av en lektör och dryftades på ett redaktionsmöte då flera redaktörer och lektörer var närvarande. Efter ännu en gallring var kanske ett kvar och till denna lyckliga människa ringde bokförlaget för att be om ett personligt möte.

Ett par tips som jag vidarebefordrade till tidningsläsarna borde jag också ha gett mig själv med tanke på de distanslösa manus jag skickat in genom åren. De är:

  • Varför skriver jag det här?
  • Vad vill jag säga till läsaren?
Det här inlägget postades i okategoriserat och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Mitt besök hos Norstedts

  1. Susanne Olars skriver:

    Oj, vad det går att känna igen sig! Har själv två manus-skelett liggande, skrivna i frustration. Fick tack och lov hjälp att se den där distanslösheten i tid. Jag är ändå glad att jag har texterna liggande, för där går att plocka bitar, uppslag till andra historier. Och jag har på pränt vad som pågick i mig under en omtumlande tid, det är guld att ha kvar. Men att det intresserar andra, det tror jag inte längre! 😀 Och dina avslutande tips är HELT suveräna, jag ska komma ihåg att fråga mig det oftare!

    Gilla

    • Eva Karlsson skriver:

      Ja, man får inte kasta. Det finns alltid en karaktär, ett stycke dialog eller en miljö som går att recycla. Men det är konstigt att man kan bli så distanslös gentemot sin egen text. Man kan ha en hyfsad självbild när det gäller annat men när det kommer till manus…

      Gilla

  2. Anna/notonmusik skriver:

    Det har nog hänt mycket på de här tjugo åren, tror de får in ännu massor mycket mer manus idag, många är säkert jättemycket bättre än tidigare men nålsögat lika litet 🙂

    Gilla

    • Eva Karlsson skriver:

      Precis, nålsögat är lika litet och manusen är fler och överlag bättre, det tror jag också. Skrivarkurser, anlitande av lektörer och författarcoacher har säkert bidragit till kvalitetshöjningen.
      Tack och lov finns egenutgivningen för alla bra manus som inte får plats hos bokförlagen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s