… skedde för 20 år sedan. Jag intervjuade en skönlitterär redaktör om författardrömmar och hur man får en roman utgiven. (Det var ett av mina första reportage och jag drömde om att skriva en bok men drömmen var väldigt diffus, trodde inte att jag skulle försöka på riktigt.)

Redaktören hade lagt upp en hög med manus på bordet. Där fanns handskrivna, oläsbara smakprov, sjok av utprintade berättelser på datalakan och prydligt maskinskrivna manus insatta i pärm. Bara några hade gjort som förlaget ville ha det: dubbelt radavstånd, bred marginal och skrivet på bara en sida av varje ark. Utan gummisnoddar eller virkade snören.

– Tyvärr är det många som saknar självkritik, de skriver utan att höja blicken, har ingen distans till sig själva. Det är så privat att det inte intresserar utomstående, sa redaktören.

Tågluffning var ett populärt ämne. Han hade också lagt märke till att kvinnor hade börjat skriva mer och var tuffare än förr. Ingen skrev blyga böcker längre.

– Häften av manusen vi får in är fri poesi som handlar om sviken kärlek och skrivna i frustration. Men det är sällan stuns i texten. Allt har sagts förr men mycket originellare.

Av etthundra inkomna manus föll nittio bort i en grovgallring. De tio som återstod blev lästa rakt igenom av en lektör och dryftades på ett redaktionsmöte då flera redaktörer och lektörer var närvarande. Efter ännu en gallring var kanske ett kvar och till denna lyckliga människa ringde bokförlaget för att be om ett personligt möte.

Ett par tips som jag vidarebefordrade till tidningsläsarna borde jag också ha gett mig själv med tanke på de distanslösa manus jag skickat in genom åren. De är:

• Varför skriver jag det här?
• Vad vill jag säga till läsaren?