I går kunde jag inte koppla upp mig. Och då, när jag inte nådde världen, strömmade orden ur mig i timmar. Jag hade fullt sjå att hinna med på tangenterna.
I dag funderar jag på författare som skriver med självförtroende. Jag vill också! Jag försöker iaktta mitt eget skrivande och jämför med romaner där läsningen är en ren njutning. Varför lyckas just den här författaren? Jag tror att det har med självförtroende att göra. Förutom att språket flyter och har en undertext får en riktigt bra roman mig också att känna ett lugn: det här kommer att bli bra för författaren vet vad hon vill berätta, hon vet att hon kan göra det och hon har inte sparat på en enda ansträngning för att nå dit.
Det här lugnet jag känner då har inte med intrigen att göra. Innehållet kan göra mig rädd eller ledsen. Men på ett annat plan är jag hela tiden trygg och förvissad om att jag kommer få det bästa.
Det är dit jag vill komma.
eva karlssons blogg 
Jamen det har du nog rätt i. Jag har aldrig tänkt på detta tidigare, men kanske är det just i självförtroendet hos författaren som många fantastiska historier bottnar i.
GillaGilla
Ja, det är i alla fall en tanke jag har. Lite som det här med hybris som Erik Grundström har sagt. Att man måste ha det när man gör det.
GillaGillad av 1 person
Pingback: Att tro eller inte tro | Pias Lilla Kulturblogg
Helt rätt tanke, tror jag. Lugnet infinner sig och man kan läsa med lust.
GillaGilla
Ja, precis. Man kan koppla av och behöver inte vara nervös för att författaren ska ställa till det och att det blir dåligt.
GillaGilla
OJ vad du beskriver det bra! Stämmer ju på pricken!
GillaGilla
Ha ha kul att du tycker det.
GillaGilla
Vad härligt Eva, det lät som om du var inne i ett riktigt ”flow”…
GillaGilla
Ja, det var jag! Timmarna bara försvann.
GillaGilla