En positiv refusering och mina påföljande misstag

startsfromadotHär kommer en sedelärande historia om vådan av att skicka in ett manus som inte är klart – och göra det en gång till.

För många år sedan – på den tiden man skickade pappersmanus och dessutom fick tillbaka bunten från förlaget – erhöll jag en lång och uppmuntrande refusering från ett stort bokförlag. Äsch. Jag säger vilket det var. Det var Bonniers. Innan dess hade en lektör läst. Hon gav mig mycket beröm men påpekade att den sista tredjedelen av romanen inte fungerade.

Jag blev fartblind av lovorden och efter några justeringar av slutet, som inte alls var så genomtänkta som de borde ha varit, skickade jag iväg manuset till fyra bokförlag. Alla svarade nej. Bonniers skrev bland annat:

”Flera personer har nu läst ditt manus och konstaterat att du skriver synnerligen väl, din berättelse löper ledigt, texten är välformulerad och karaktärerna trovärdiga.”

”Däremot tycker vi inte riktigt att du för din berättelse i hamn, upplösningen har drag av konstruktion och vi tror att det går att göra betydligt mer av de konflikter du bygger upp.”

”Hon (= jag) behöver släppa sig fri, utforska och sticka ut hakan, ägna mer tid åt att hitta en bra historia och inte enbart ’fastna’ i karaktärerna.”

Men, de läste gärna mer av mig, antingen en omarbetad version eller om jag valde att skriva något nytt.

Jag blev vild av glädje. Jag kunde inte se klart. Jag började genast att omarbeta de delar som de inte hade gillat – utan att ta mig tid att reflektera över den kritik eller de råd som de precis hade gett mig.

Jag skrev i ett rasande tempo. Det var som att ständigt leva andfådd. Redaktören hade inte skrivit ”skynda dig”, men jag läste in det mellan raderna ändå. Nu förstår jag att det var rena vansinnet att skicka in det nya efter bara några månaders galna ändringar. Jag borde ha anlitat en lektör igen. Eller gått på en kurs eller vad som helst. Och OBS OBS borde jag ha funderat på de värdefulla råden om att jag skulle släppa mig fri och att sticka ut hakan.

Mitt omarbetade manus kom snart i retur tillsammans med ett nytt refuseringsbrev. Fortfarande vänligt. Men lite kortare. Lite mer NIX mellan raderna. Jag slängde in skiten i en byrålåda.

The End.

Men … flera år senare tog jag fram manuset på nytt. Jag hade nämligen fått för mig att jag skulle använda en av karaktärerna i en ny text och började läsa för att kunna markera de stycken jag ville recycla. Det var då jag hittade brevet mellan två manusblad. Ett brev som inte alls var ställt till mig.

Fortsättning följer i eftermiddag. Måste skriva inlägget först 🙂

Det här inlägget postades i mitt skrivande. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till En positiv refusering och mina påföljande misstag

  1. Ethel skriver:

    Spännande, vilken cliffhanger!

    Och roligt att få läsa om din upplevelse av förlag. Förstår precis hur du kände det.

    Liked by 1 person

  2. Katarina skriver:

    Gaaaah. Vill ha fortsättningen nuuu!

    Liked by 1 person

  3. annisvensson skriver:

    Å spännande! Ser fram emot fortsättningen… /Anni

    Liked by 1 person

  4. Eva-Lisa skriver:

    Låter jättespännande! Ser fram emot fortsättningen! 🙂

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s