Del 2: Den märkliga fortsättningen

Som jag skrev i morse tog jag alltså fram det dubbelrefuserade manuset ur byrålådan där det legat orört i många år.

Mellan två manusblad, vi säger att det var mellan sidorna 71 och 72, jag minns inte längre, låg ett två sidor långt brev ställt till Albert Bonniers förlag. Avsändaren var en lektör (en kvinna, med namn och allt) som hade läst mitt manus och som helt fritt från att behöva ta hänsyn till manusförfattarens känslor gav det ett omdöme.

Efteråt frågade jag mig varför det låg där.

  • Handlade det om ett misstag?
  • Eller var det meningen att jag skulle få en extra hint: Lägg av med de där dåliga historierna är du bussig.
  • Eller – nu kommer konspirationsteorin – finns det en hemlig överenskommelse mellan bokförlagen? Alltså så här: När ett pappersmanus kommer in till ett bokförlag så kollar man först in sidan 71. Finns det ett meddelande där så förstår förlaget att manuset redan har blivit refuserat och att manusförfattaren inte ens har omarbetat texten innan han eller hon skickar in till nytt förlag.

Lektören börjar sitt brev: ”Det här är inte riktigt en genre jag är hemma i. Det är väl tänkt som en underhållningsroman, rappt och snabbt berättad, med syfte att skildra en inre process …”

Okej, då vet vi vad lektören står. Hon läser kvalitetsböcker i normala fall. Nu gör hon ett undantag eftersom hon får betalt för det. Ordet ”väl” tyder på att hon även kan ha en viss talang i härskarteknik.

Ja, jag hade verkligen taggarna ute.

Hon berättar om den miserabla handlingen på en halv sida och sedan säger hon:

”Jag har ärligt talat svårt att hänga med eller intressera mig, först och främst därför att språket löper så väloljat effektivt, berättargreppen, fördröjningarna och vändningarna sitter så smäck där de sitter … men det hela är för habilt hopsatt och ingenting i vare sig språk eller story berör mig.”

Jag kastar ifrån papperen, sätter handflatorna mot ansiktet, jag skäms. Jag ska aldrig skriva något mer. Nu vet jag dessutom hur det känns att få riktigt dålig kritik och det vill jag aldrig få igen.

Det går några år. Jag skriver i mitt jobb, men inget hemma. Och sedan en dag kommer jag på att hon hade rätt! Det där manuset var inte bra. Det var uselt.

Eller mer nyanserat: Handlingen, eller bristen på den, var usel. Men språket fanns där. Mitt språk. Jag har utvecklat det sedan dess. Men jag berättar fortfarande i ett alltför snabbt tempo. Jag måste lära mig sakta ner. Där är jag i dag. Nersaktning pågår.

Det är märkligt att något som gjorde så ont då inte alls känns i dag. Jag är enbart tacksam för att jag fick ta del av detta specialbrev mellan lektören och förlaget. Och numera vet jag att jag klarar en dålig recension – det vill säga om jag har gjort allt jag kan för manuset först. Tycke och smak kan ingen råda över.

 

Det här inlägget postades i mitt skrivande. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Del 2: Den märkliga fortsättningen

  1. Ethel skriver:

    Precis som du beskriver det, tycker jag gäller all negativ kritik. Vid ett första ögonblicket blir man bara så besviken och rasande arg på kritikern. Med distans, en stunds eftertanke (eller ibland två år), kan man ofta (förhoppningsvis) komma underfund med att personen ju hade rätt. Är man medveten om det, tror jag att livet kommer att te sig mycket lättare.

    Håller tummarna för att berättelsen en dag blir antagen :-)!

    Liked by 1 person

    • Eva Karlsson skriver:

      Du har rätt, det gäller all slags kritik. Om den på något sätt är befogad kan man lära sig mycket. Är man, som du skriver, dessutom medveten om proceduren som pågår i ens inre lär man sig att ta det på ett bättre sätt redan från början.
      Tack för hållna tummar. Just den här berättelsen är borta. Men en av personerna i den använder jag i en ny berättelse. Som är mindre usel 🙂

      Gilla

  2. Pia Widlund skriver:

    Lite spöklikt med lappen… ja kritik är trist, svårt, tungt men ändå nödvändigt. Bara det sker på ett konstruktivt sätt så är det ju bra!

    Liked by 1 person

    • Eva Karlsson skriver:

      Jo, lite märkligt att de där sidorna hängde med i manuset hem till mig och att de låg orörda utan att jag visste något.
      Upp till bevis, Bonniers 🙂 vad menade ni egentligen?

      Gilla

  3. Eva-Lisa skriver:

    Det var ord och inga visor. Men jag håller med dig och bra att du hintar om var man eventuellt kan hitta lektörsomdömen i sitt manus i det fall hela kommer i retur 😉
    I alla fall, just det där med att ta kritik, tror jag är bra att man lär sig. För man kommer ju aldrig ifrån det. Blir man utgiven är det recensenterna som ska kritisera. Det enda som jag tror man ska lära sig att skilja på är när någon kritiker helt enkelt inte gillar genren, eller ämnet i boken, för det är ju en smaksak. Får man däremot kritik som t ex i ditt exempel, kan man kanske förbättra just de delarna?
    Strongt att du delar med dig! 🙂

    Liked by 1 person

    • Eva Karlsson skriver:

      Ja, hon (lektören) hade ingen aning om att jag skulle läsa det. Annars hade kanske kritiken lindats in lite. Men jag fick lite träning på eventuella recensioner i framtiden 🙂 Jag håller med att man måste lära sig att ta kritik, och lära sig se skillnaden på det som sägs.
      Men nog är det ett äventyr att visa sina texter för andra 🙂

      Liked by 1 person

  4. Katarina skriver:

    Oj! Ja det var verkligen ord och inga visor och jag tycker det är jättestarkt att dela med dig. Men som ethel säger så är det nog så med kritik, att nör man fått smälta den ett tag (oavsett hur länge man behöver) så börjar man inse att, ja, vederbörande kanske hade rätt i det, och det, och kanske det med. Och då är man redo att göra något åt det.
    Kram!

    Liked by 1 person

    • Eva Karlsson skriver:

      Precis, man måste få tid att smälta kritiken ibland. Huvudsaken är att man inte fastnar i den och att den inte påverkar en för mycket. I mitt fall insåg jag ju till slut manusets uselhet, men om man tycker att man har gjort något bra och alla är ändå oerhört kritiska … ja, det blir väl nästa match 🙂

      Liked by 1 person

  5. annisvensson skriver:

    Intressant. Båda inläggen idag. Tack för att du delat med dig av den här historien. Inte lätt att dela med sig av sina texter. Alla som skriver vet ju hur mycket tid och känslor som det innebär att skriva och lämna ifrån sig. Jag tycker det är fantastiskt bra att du fortsätter skriva. Du skriver dessutom väldigt bra. Ser fram enot att läsa mer. Heja dig!

    Liked by 1 person

  6. Skriviver skriver:

    Haha, vilken grej! Roligt att du delar med dig, och skönt att det inte känns så hemskt längre 🙂 Ja, det är retligt det där att det ska vara så svårt att verkligen ta in kritik. Att till och med när man tror att man tar till sig den – som du när du satte dig och skrev om slutet i rasande fart – så har man egentligen inte alls gjort det. Tur att man lär sig efter hand och mognar, både som skribent och som responstagare!

    Gilla

  7. Susanne Olars skriver:

    Håller såklart med övriga kommentarer, och tror att det krävs mycket träning för att kunna ta kritik på ett bra sätt. Utöver det älskar jag din konspirationsteori! 😀

    Liked by 1 person

  8. På olika skrivarkurser, och en manusskrivarkurs, har jag fått öva på att ta emot kritik och att få kritik från ett förlag skulle liksom vara pricken över i:et (något får en ju vara glad över när en blir refuserad liksom 😉 )
    Jätteroligt att få ta del av brevet och dina tankar 🙂

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s