Visst är det lite fint? Att även karaktärerna har krav på uppmärksamhet? Det är Lars Åke Augustsson (i Lust att skriva. Romaner och noveller) som har fattat hur det hänger ihop.
”De belönar en genom att dela med sig av sina hemligheter och nya sidor av sin själ”, skriver han.
Jag hade honom som lärare på en skrivkurs en gång. Han tyckte om en kort berättelse jag skrev. Men mitt första manus dissade han. Han hade rätt: det var uselt.
eva karlssons blogg 
Fint beskrivet av honom. Förstår precis vad han menar! 🙂
GillaGillad av 1 person
Javisst gör man 🙂 Oftast är det ju också bara ett kärt besvär att tänka på dem.
GillaGillad av 1 person
Verkligen fint. Jag blir lite nostalgisk när jag tänker på alla karaktärer som jag fått lära känna under årens lopp. Vissa har jag glömt helt, en del tänker jag på ofta på.
GillaGillad av 1 person
Jag kan också bli nostalgisk. Vissa kan jag inte släppa. Faktiskt så är en karaktär från mitt första manus upphöjts till huvudperson i det jag skriver på nu. Men handlingen är annorlunda och förhoppningsvis är jag bättre på hantverket nu.
GillaGilla
Så kanske det ofta blir, att en grupp karaktärer finns där någonstans i bakhuvudet, kommer och går och återuppstår :-).
GillaGillad av 1 person
Det är svårt att släppa taget om vissa 🙂
GillaGilla
Vackra ord som man önskar att man kommit på själv…
GillaGillad av 1 person
Eller hur? Det hade suttit fint.
GillaGilla
Det där stämmer! Antagligen är det därför man fortsätter kämpa med ett manus som går trögt, för att man vet att karaktärerna släpper en närmare förr eller senare 🙂
GillaGillad av 1 person
Vissa är lätta att komma in på livet, andra får man verkligen lirka med länge 🙂
GillaGillad av 1 person