James Bowen: Gatukatten Bob. Mattias Linderoth läser. 7 timmar 39 minuter.
Numera är katten Bob en stjärna på Youtube. Men när James Bowen hittade honom i huset där han nyss hade fått en träningslägenhet var den röda katten tunn och skadad.
James spelade gitarr på Londons gator, han var narkoman men hade lagt av med heroinet och gick på metadon. Han kunde inte ta hand om en katt.
Men Bob ville vara med James och James öppnade sitt hjärta. Han tog sina sista pund och köpte medicin åt Bob. Snart var de oskiljaktiga.
När så Bob börjar följa med James till hans jobb på gatan händer något. James är inte längre osynlig.
”Folk lyssnade mer förutsättningslöst på mig. Folk började också se mig i ett annat ljus. Katter är ökänt nogräknade med vilka de gillar och om en katt inte tycker om sin ägare letar de rätt på en annan. Katter gör så hela tiden. De går iväg och bosätter sig hos någon annan. Att se mig tillsammans med min katt gjorde mig mjukare i deras ögon. Mer mänsklig. På sätt och vis gav det mig min identitet tillbaka. Jag hade varit en ickeperson. Jag var på väg att bli en person igen.”
Det är gripande och upplyftande och Mattias Linderoth läser mycket bra.
eva karlssons blogg 
Härligt med en lycklig story!!
GillaGilla
Det är hur mysigt som helst att läsa om ensamma och utsatta människor (och katter) som det går bra för!
GillaGilla
En sån underbar historia! Jag har också sneglat åt boken om Bibliotekskatten Dewey, verkar vara samma sorts fina berättelse.
GillaGilla
Aha, finns det en bibliotekskatt också! Får hålla utkik. Det verkar populärt med katter, även hos litterära agenter. På författarkliniken i höstas sa Maria Enberg på Grand Agency: ”Om jag får ett manus som heter I huvudet på min katt skulle jag ta mig en extra titt.”
GillaGilla
Kul att du tyckte om den. En väninna gillade boken och rekommenderade den till mig. Jag gillade den inte alls, tycker inte att den var så bra skriven. Och så är det ibland, vi attraheras av olika texter.
GillaGilla
Håller med dig, att vi ibland attraheras av olika texter. I det här fallet var det helt klart innehållet (och inte språket) som attraherade mig. Jag är inte särskilt intresserad av katter men det här röda exemplaret knockade mig totalt 🙂
GillaGillad av 1 person
Pingback: Katterna får hålla sig i bokhyllan | Susanne Olars om vandring, skrivande och andra ruskigt viktiga saker.
Jag som verkligen älskar katter och som också tycker mycket om den här sortens historia klarade ändå inte av att läsa färdigt den här boken, eftersom språket var för dåligt, och även dramaturgin, eller vad man nu ska kalla det för. Författaren är ju helt enkelt ingen författare, och det märks.
Jag kände mig väldigt besviken när jag läst, inte i första hand på boken i sig, utan mer på mig själv. Det här var en bok som jag verkligen, verkligen ville tycka om, men jag kunde bara inte. Jag tänker att det säger ganska mycket om mig och hur viktigt det verkligen är med välskriven text (för mig). Superviktigt. Det finns liksom ingen väg runt att ett språk inte fungerar. Jag läser mycket hellre en kass historia som är skriven med ett bra språk. Men det är säkert väldigt olika vad det är som är viktigast för olika personer.
GillaGilla
Hmm. Intressant. Du är nr 2 här bland kommentarerna som inte stod ut med att läsa klart den. Det där med att bli mer besviken på sig själv än på boken känner jag igen när det gäller vissa böcker som höjs till skyarna men som jag inte förstår eller inte känner något för. Då skyller jag allt på mig 🙂
Men tillbaka till den röda katten. Jag anser att jag också föredrar ett bra språk framför handling och visst reagerade jag på språket men inte mer än att jag fortsatte lyssna med stor inlevelse. Undrar om det gjorde någon skillnad? Att jag tog in berättelsen via öronen i stället för ögonen.
GillaGilla