Att ha tid med mellanrummen

I onsdags var jag på skrivarkurs. Varje gång händer samma sak. Tre fyra dagar före kurstillfället slutar jag att skriva på mitt eget projekt och övergår till att läsa de andras texter. När jag är ute och går under de här dagarna poppar inga idéer upp när det gäller min berättelse men väl de andras. Det som är bra i respektive text lägger jag märke till vid första läsningen, men på promenaderna kommer jag på saker som jag saknar eller som kan utvecklas.

Vi har roligt på våra träffar. Alla är engagerade och vi kan diskutera karaktärer som om personerna fanns på riktigt. Och vi nördar ner oss i diverse problem. När vi fikar i pausen fortsätter skrivpratet. Men då kan det handla om bra böcker och dåliga böcker eller vad någon hört om ett förlag eller en författare.

Efteråt känner jag mig urlakad. Allt positivt jag fått höra om min text glider undan och jag tänker bara på alla berg jag måste flytta.

Morgonen därpå vaknar jag med en oerhörd inspiration. Under natten har jag löst problem och kommit på vilka scener jag vill skriva till och små detaljer i dem … Det är ett litet under varje gång.

Om man vill tänka på tiden, den där som ständigt tickar och byter årstid alldeles för snabbt, är det kanske ett omständligt sätt att gå på kurs och förlora egen skrivtid en vecka eller mer varje månad. Eftersom man vill lämna in så välskrivna texter som möjligt blir det också mycket redigering – som ibland visar sig ha varit ett onödigt jobb då det ändå stryks.

Ibland ser jag en sorts Sliding Doors-film om mig själv och mitt skrivande. I den ena versionen skrev jag klart Berit i somras och har nu börjat få refuseringsbrev från förlagen. I den andra går jag på kurs och skriver på i en evighet och får refuseringsbreven först hösten 2018 … 🙂

Men – bortsett ett och annat ögonblick av otålighet då jag nästan skäms för att jag aldrig blir klar – föredrar jag den långsamma versionen. Att ha tid med mellanrummen, då det händer, är det bästa.

Det här inlägget postades i mitt skrivande, skrivarkursen. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Att ha tid med mellanrummen

  1. anethebergendahl skriver:

    Jag känner igen mig i dina ord Eva. Man är både rädd och oerhört känslig för att läsarna inte ska tycka om det man skrivet. Att ta lång tid på sig behöver absolut inte betyda att man är dålig alls – utan att boken kommer bli en succè. Min feelgoodroman tog sammanlagt fyra år att bli färdig med och nu är den ute på Bokus och Adlibris. Nästa år kommer den ut på Storytel, Nextory med flera. Jag har skrivit kontrakt med WAPI. Min författardröm har gått i uppfyllelse – det kan din dröm också göra. Ta den tid du behöver, du vet när du är redo själv. Jag blir så himla nyfiken på att läsa något du skrivet, har du lust att skicka några sidor till min mail anethe17@hotmail.com Lycka till med skrivandet. 🙂

    Liked by 1 person

    • Eva skriver:

      Okej, Anethe … och tack. Jag mejlar dig början, drygt åtta sidor. Alla kommentarer är välkomna. Men ingen brådska. Jag kommer inte att jobba med början förrän tidigast i december. Förmodligen senare.
      Himla kul att det går så bra för din bok. Men du har ju verkligen jobbat för att skriva, ge ut och marknadsföra. Vad bra att den kommer på Storytel nästa år. Det blir kanske precis lagom för mig att lyssna då! Just nu har jag så fullt upp med att läsa böcker i researchsyfte.

      Liked by 1 person

  2. Ethel skriver:

    Hej Eva! Alltid lika roligt att läsa dina inlägg!

    Sliding-doors-bilden var lysande :-). Förstår hur du menar. Men tänk så mycket mer du får ut av att gå kursen än att sitta hemma och skriva ensam. Alltså jag menar även när du läser andras texter och funderar på hur de kan förbättras. Jag tycker det låter helt fantastiskt. Tiden är ingenting. Är det inte så det heter?

    Att ha tid med mellanrummen. Vilket bra budskap!

    Liked by 1 person

    • Eva skriver:

      Tack Ethel, du är så snäll! Ja, jag är verkligen glad för att kunna gå den här kursen. Den berikar både mitt skrivande och min vardag för övrigt. ”Tiden är ingenting” = SÅ BRA. Det ska bli mitt mantra 🙂

      Gilla

  3. Tänkvärda reflektioner!
    Och det där med berget och klarheten morgonen efter har faktiskt en rent fysiologisk förklaring. När vi är trötta och det är länge sedan vi sov går aktiviteten i delar av pannloben ner = vi kan inte lösa problem på samma sätt = problemen växer till berg. Under sömn laddar vi inte bara pannloben, saker vi lärt oss dagen innan faller också på plats, de sätter sig och kan sedan i en pigg pannlob omsättas i handling och orsaka den där inspirationen.
    Usch vad tråkigt torr jag blev nu, efter ditt inspirerande inlägg 😀
    Att ha tid och ta sig tid tror jag definitivt på, att göra saker ordentligt ökar chansen att nå fram, det tror jag. Sedan finns det absolut ingenting som säger ”refusering” oavsett om du hade skickat in nu eller om du gör det sedan. Eller hur? Kanske läge för ett rungande JA, va?! JA! 🙂

    Liked by 1 person

  4. Eva skriver:

    Tack Marie för din tekniska förklaring. Jag brukar lita på att förmågan finns där dagen efter. Men riktigt säker kan man ju aldrig vara. Dagar när man tappar tron på texten och … äsch, det struntar vi i dag. I dag är en bra skrivdag för mig och jag hoppas detsamma för dig.
    Ha ha, tack för pepp, du har rätt, de kan ju faktiskt säga JA 🙂 Vi jobbar mot ett JA – eller hur? JA!

    Gilla

  5. Annika skriver:

    Vilket fint och tänkvärt inlägg. Jag har upptäkt mellanrummen det senaste året, och får mer skrivet fast jag ägnar det ungefär hälften så mycket tid vid datorn. Men jag tänker desto mer tid, och det är magiskt.
    Jag gillar den sliding-doors-version som innebär att vi får läsa en utgiven Berit 🙂

    Liked by 1 person

    • Eva skriver:

      Tack Annika. Vad fint att du upptäckt mellanrummen och känner att du får mer skrivet. Suveränt ju!
      När jag har slajdat klart ska det bli en utgiven Berit 🙂

      Gilla

  6. Jenny skriver:

    Halloj! Jag blev lite avundsjuk när jag läste ditt inlägg. På skrivarkursen. Jag är så otroligt sugen på att gå en sådan igen. Utmana mig och lära nytt, av andra. Det är ju viktigt att få feedback, det ger så mycket. Men det kostar på också, såklart.
    Och tiden ja, hur skall man få den att räcka till, ett evigt gissel.
    Jag blir nyfiken på Berit.

    Liked by 1 person

    • Eva skriver:

      Halloj! Att gå en kurs är precis allt du säger. Mest positivt och berikande men det kostar också på. Hoppas du hittar någon ny kurs som passar dig.
      Kul att du blev nyfiken på Berit. Hoppas bli klar med henne nästa år 🙂

      Liked by 1 person

  7. Pia Widlund skriver:

    Håller med Ethel om att du får ut mycket av kursen. Man blir peppad av att träffa andra som skriver och får chans att diskutera på ett sätt som annars aldrig blir av. Tufft med alla refuseringsbrev men det kommer nog ett av ett annat slag snart. Min tid med mellanrummen finner jag på landet. Kanske regn och rusk men en annan luft, andra vyer och inspiration. Imorgon blir det en tur, vare sig det regnar eller inte.

    Liked by 1 person

  8. Eva skriver:

    Hallå Pia, verkligen bra att du har landet att åka ut till där du kan koppla av från allt du annars sysslar med. Du kan det där med att hålla en bra balans. (Då klarar man också ett refuseringsbrev bättre 🙂 )

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s