FREDAGSINTERVJUN. Johanna Wistrand är redaktör, författarcoach, lektör, spökskrivare och kursledare. Bland annat så har hon lektörläst mitt manus 1 och som jag skrev om här.

Hej Johanna, på din hemsida har du ljudfiler om avslappning som speciellt är gjorda för att få skrivare att skriva. Jag har testat och det fungerar! Men varför? I ena stunden sitter jag och glor på en tom datorskärm och i den andra knattrar jag på som tusan bara för att jag hör din röst och lite avslappnande musik.

– Vad roligt att de fungerar för dig! Jag tror det fungerar när man har någon som säger till en att skriva, och håller sig kvar under tiden (med hjälp av meditationsmusiken). Man kommer bort från sig själv, kanske sitt ego i meningen det som hindrar och styr i oss, tack vare mina direktiv och musiken som tar bort uppmärksamheten från det som ger skrivkramp. Det är vad jag spekulerar i just nu. Fast egentligen vet jag inte.

– I och med detta kom jag att tänka på en kund jag hade. För att hon skulle bli klar med sin bok i stället för att skjuta upp det hela genom att sitta och brodera kuddar, så erbjöd jag mig till slut att vara skrivvakt. Jag satt alltså hemma hos henne, i hennes vackra kök med utsikt över Göteborgs hamninlopp i några timmar medan hon skrev.

Är nybörjarmisstagen i manusen ofta av samma sort? Kan du ge tips på några fel som vi aspirerande författare kan ta till oss direkt?

– Att man ofta skriver ut hur repliker sägs. Det ger ett tjatigt intryck: ”Vad gör du?” frågade han upprört. ”Ingenting!” svarade hon irriterat. Här hade enbart replikerna räckt. Man kan föreställa sig att han var upprörd (eller inte föreställa sig, man kan lämna det öppet för läsarens egen tolkning, situationen berättar i sig ofta hur replikerna framförs). Frågetecknet berättar att det är en fråga. Utropstecknet indikerar att hon är irriterad.

– Att det ofta kläms in för mycket information i en mening och gör den osmidig att läsa. Läsflyt är väldigt viktigt, enligt mig, och läsflytet kommer om texten är musikalisk, melodiös. Läs därför ALLTID dina texter högt för att dels höra att det är smidigt formulerat, dels känna i munnens rörelser att det inte är som att ha grus i munnen. Orden får inte vara som en massa stenar (a propos denna liknelse) för den rinnande bäcken, tycker jag. Om det inte är ett stilgrepp i sig, förstås. Alltså: bättre att späda ut viktig information under loppet av en hel sida, eller ett kapitel än att låta allt trängas i en stackars överbelastad mening.

– Att inte låta karaktärerna i berättelsen påverkas av det som händer dem. Att de till exempel inte reagerar på att en nära anhörig just dött, eller att de blivit utsatta för otrohet. Att låta karaktärerna bara råka ut för saker utan att det leder till personlig utveckling eller kris.

– Rätt ofta blir slutet hafsigt, det går undan för fort, i manus jag får, även från proffs. Man har kanske bråttom, vill bli klar och få iväg allt, och hoppas att lektören inte ska märka detta 😉

Vad i en text får dig att bli extra glad och intresserad?

– Humor, smidighet i språkhanteringen, gestaltningen, dialogen, scenbyten, kapitelbyten. Energi. Intelligent blick. Melodiöst. Energi i texten, bland annat genom att använda sig av kontraster.

– Det här med att kopiera (motsats till att kontrastera) i manus, det vill säga låta flera karaktärer ha samma öde, och flera miljöer vara likadana och flera slags händelser upprepa sig är jättevanligt, och jag tror att det är helt omedvetet.

– Således gillar jag att få läsa om karaktärer som inte liknar varandra. En stark psykologisk insikt och förmåga att skapa engagemang för berättelsen och karaktärerna. Att man märker att den här författaren har själv läst mycket skönlitteratur i livet. Nerv i texten – svårt att förklara, det bara finns där i författarens egen röst och i angelägenheten att få just denna historia berättad.

Hur tar du dig an ett manus, läser du igenom hela och börja sedan checka av från en lista? Hur lång tid tar ett uppdrag inklusive lektörsutlåtande?

– Jag läser igenom hela först (det är jättesvårt att inte börja anteckna redan då, men jag behöver få en uppfattning om helheten). Sedan börjar jag från början och skriver anteckningar hela tiden. Jag läser sällan mer än 40 sidor per dag, mitt sätt att läsa är ganska energikrävande, så jag orkar inte läsa till exempel 70 sidor på en dag. Jag vill också låta texten sjunka in i mig, behöver det för att hitta de rätta formuleringarna i responsen och idéer för vissa problemlösningar. Ofta kommer jag på saker när jag inte läser, för att jag tänker på den, under promenad till exempel, och då antecknar jag i min padda eller mobil. När jag läst klart låter jag texten vara under helgen, sedan sätter jag mig ner på måndagen och skriver själva utlåtandet. Jag går igenom det dagen därpå, rättar till det som behövs, och mejlar iväg. Så totalt behövs faktiskt ofta 9 arbetsdagar (om manuset är på ca 200 sidor).

– Kunden har möjlighet att återkomma per mejl eller telefon inom tio dagar efter det att hon eller han fått utlåtandet. Här blir det ofta diskussion och brainstorming när det gäller olika läsningar i handlingen. Den biten är jätterolig.

Finns det någon svensk bok som du har läst och avnjutit utan att det började rycka i lektörsarmen? Nämn gärna en eller fler.

– Sara Kaderfors romaner, Anna Fredrikssons romaner. Josefine Lindéns debutroman ”Tiden går så långsamt när man tittar på den”. Finns många fler förstås!

– Jag tycker att alltför många romaner som ges ut av mindre förlag hade behövt ytterligare en redigeringsomgång. De må vara spännande och engagerande, men inte tillräckligt välskrivna. Så mindre brådska eller vad det är som gör att förläggarna inte lägger tillräckligt med vikt på detta. Underhållning i all ära (jag älskar underhållningslitteratur) men den ska också vara välgjord och välskriven. Något annat duger inte. Enligt mig alltså.

Tack Johanna för intressanta svar! Önskar dig och alla en glad påsk!

P.S. En intervju med Johanna Wistrand om hennes spökskrivande gjorde jag här.