Den här bloggen som jag startade 2014 kommer att försvinna nu på måndag den 20 maj. Jag har under tio år utvecklat mitt skrivande och mina tankar kring den jag vill vara i skrivandet, men ännu viktigare: jag har mött andra skrivande människor och jag har fått många härliga kommentarer på mina inlägg. För det kommer jag alltid att vara tacksam.
När jag läser lite här och var i bloggen ser jag samma sorts tankar, år efter år, om att jag redigerar och hoppas, om refuseringar och nytt skriv och om nya manus som ger nya refuseringar. Det finns något ledsamt över att den här aspirerande författaren aldrig når sitt mål. Men det finns också något i malandet som stärker mig ofantligt.
I dag fick jag ett mycket bra och konstruktivt lektörsutlåtande på ännu en version av Efterdyningar och nu ska jag under den närmaste tiden ägna mig åt att redigera. Jag har också börjat lite grann på en roman som jag kallar för Helens bok och som utspelar sig i maj och juni, jag tänker att jag åtminstone ska skriva ner vad som händer där ute i naturen nu under våren och försommaren så att jag har det klart för mig när jag börjar skriva på den i höst.
Tack för all hjälp jag fått här.
Eva
P.S. Jag har ett Instagramkonto som heter eva.karlsson.af där det för närvarande inte händer så mycket, men det kan det ju bli ändring på.
Under årens lopp, sedan jag startade bloggen sommaren 2014, har min syn på att skriva och vad jag vill få ut av det förändrats. Jag skrev för att jag älskade att formulera mig och det är något som jag har kvar. Det dyrbara. Men jag drömde också om att se min bok i skyltfönstret och kanske att jag fastnade där, att drömmen om slutmålet blev en stressfaktor och när jag år efter år samlar på mig allt fler refuseringar blir liksom allt omöjligt.
I somras när jag var i fasen ”tappad glöd på grund av positiv refusering som sved” insåg jag att jag fortfarande vill bli antagen men kanske inte lika mycket som förr. Kalla det självbevarelsedrift eller utveckling. Men det är så enkelt egentligen:
När jag mår sämre i skrivlivet beror det antingen på att jag har 1) börjat tänka på slutresultatet (boken i fönstret) och därmed eldat på prestationskraven eller 2) fått en positiv refusering som dödar just den biten i berättelsen som jag är extra stolt eller glad över.
Jag mår alltså bäst när jag befinner mig i byggandet av en berättelse som jag tror på. När jag får skriva varje dag och känna det roliga. Och när jag struntar i resten.
Så det får bli min intention inför 2024.
Att inte skicka in och pröva olyckan hos förlag.
Jag ska ha roligt med manuset och jag ska visa det för många olika duktiga människor i olika stadier och jag ska förvalta de synpunkter jag får och göra mitt bästa för att förbättra och fördjupa, och medan texten är på vift vill jag kasta mig över det andra manuset och skriva om det igen.
Med förhoppning om ett nytt, bra skrivår till dig som läser
För snart ett år sedan satt jag som bäst och gjorde en rejäl omskrivning av mitt dåvarande manus, och det skickade jag in till några förlag i våras. Jag hade fått för mig att om jag inte bloggade om det eller basunerade ut det på andra sätt så skulle det gå vägen. Det gjorde det inte. Några av refuseringarna är lite längre och rätt peppande. Men det blev ändå ingenting.
Jag skriver på en ny roman nu. Det går sakta. Oftast känns det lustfyllt. Ibland blir jag stressad: fan att jag aldrig blir antagen. Sedan lugnar jag ner mig igen, och fortsätter skriva.
Till slut, någon dag, blir det två kortromaner av det här knåpandet.
Det var meningen att jag skulle ha gjort en långresa i höst och därför bokade jag för en månad sedan in vaccinering (covid och influensa) i förrgår, den första dagen som de släppte vaccinen. Nu blir det ingen resa av olika anledningar, men i stället kan jag ju sitta här i stugan och skriva, halvt isolerad och fullt vaccinerad.
Jag läser en hel del bra böcker, just nu Delphine de Vigans Baserad på en sann historia, där en fransk författare får skrivkramp – i flera år. Den är suggestiv skriven, hp träffar en person på en fest och båda kvinnorna blir snabbt nära vänner. Men den här vännen verkar inte vara den hon utger sig för att vara, det förstår man redan på första sidan.
Okej, nu bröt jag stiltjen härinne på bloggen. Jag tittar kanske in igen före jul.
Hallå därute! Jag har haft en bra och utvecklande höst, men jag är fortfarande refuserad. I förra inlägget skrev jag att Sören skulle få svar i höst på frågan: ”När fan får jag komma på din release då, Eva?” Sorry Sören, du får gå på någon av de andras fester.
Ett av förlagen som läste mitt senaste manus var begeistrade i mycket och de höll mig på halster i arton dagar innan de slutligen sa nej. Märkligt nog var jag bara ledsen i en halv dag. Sedan satte jag i gång att skriva om. Jag höll med om i stort sett allt de anmärkte på.
Nästan varje dag skriver jag i ett par timmar. Mellan varven lär jag känna en ny karaktär som har en liten men viktig roll, och som jag vill utveckla mer i en annan kommande roman. Kanske måste jag skriva den först för att sätta det sista i den här. Vi får se. Jag försöker att inte känna mig stressad över att jag inte blir antagen (när många av mina skrivarkompisar ger ut bok efter bok) och just nu fungerar det utmärkt: jag njuter av att skriva.
Tjohoo! Jag har skickat manuset till åtta bokförlag, och nu kan jag inte göra mer än att vänta. Eller hellre: Fylla tiden med annat som är så värdefullt och roligt att jag inte tänker på att vänta.
Bland annat så funderar jag mycket på hur jag kan förbättra Berit, och har varje morgon den här veckan skrivit en snutt på en sorts backstory/synopsis. Jag har redan strukit och skrivit om, men jag känner att om jag bara har tålamod kommer det att bli bra. Än så länge är jag hoppfull.
När jag jobbade med Berit förra gången, efter att Bonniers manusgrupp ville läsa en ny version, hade jag den här bilden som målbild.
Det stora förlaget på Sveavägen.
Nu har jag den här:
Monica Rehn tog bilden på Sören Bondeson och mig, på Anna Bågstams release för Hemligheten.
Sören frågar: När fan får jag komma på din release då, Eva?
Efter en långpromenad åt jag lunch till ett husprogram på teven samtidigt som regnet föll utanför fönstret. Sedan låg jag i soffan och läste roliga konton på Instagram och skrattade så att jag grät. I dag är första måndagen på länge som jag inte sitter vid datorn och jobbar med manuset, och det är både tomt (som i saknad) och härligt avkopplande.
I maj läste tre personer min text: en lektör, en skrivkompis och en ganska ny bekantskap som läser litteraturhistoria och som älskar att analysera böcker. Alla kom med värdefull feedback, och det bästa var att de kompletterade varandra så bra, för alla såg olika saker som kunde förbättras.
I normalfallet hade jag efter redigering skickat manuset till förlag, men i stället går en av läsarna igenom manuset en gång till. Jag tänker nämligen redigera och putsa ett par varv extra den här gången.
Återkommer när jag har tryckt på send-knappen.
Till dess ett par bilder från två jättetrevliga bokreleaser. Trevlig midsommar!
Lisa Bjerre, Pirat-förläggaren Ann-Marie Skarp och Susan Casserfelt. Bokrelease för Eko av ett skott av Bjerre&Casserfelt.Anna Bågstam (här med ena dottern) signerar sin femte bok: Hemligheten.
Det blev inte två researchresor i mars, som jag skrev att jag skulle göra. Men det blev en som blev jättelyckad, både som upplevelse och som research. Jag bjöd min man på hotell tre mil hemifrån och på kvällen gick vi till en restaurang inne i stan och åt. Både hotellet och restaurangen är med i två olika kapitel. Efteråt skrev sig scenerna nästan av sig själv, det gällde mest att inte använda för mycket av researchen.
Den andra researchresan låg lite längre bort, på en plats jag varit på förr men aldrig under mars månad då scenen ska utspela sig, men det ordnade jag genom att söka på webcam + ort samt inlägg på Instagram från den orten. Så mycket enklare, billigare och tidsbesparande. Men annars gillar jag verkligen att vara på plats. Jag insuper så mycket mer då. Det är som om jag lättare kan glida in i karaktären och komma på hans eller hennes tankar, känslor, dialog, allt egentligen.
Nu har jag fyra kapitel kvar att skriva innan jag börjar om och lusläser igenom allt.
INTERVJU. Författaren Marie H Lundh i Umeå debuterar med Sarahs lag på Bokförlaget Polaris den 3 mars.
Sarahs lag är första delen i serien om juristen Sarah som går domarutbildningen i Svea hovrätt. Som en del av den skickas hon till tingsrätten i fjällkommunen Nordmyr, där hon under två år ska arbeta som domare. Men inte bara det – hon ska även bo och leva på orten. Sarahs lag är en rolig roman med svärta, om att bryta invanda mönster och ta itu med rädslor. Om att hitta hem.
Hej Marie, välkommen till min blogg. Stort grattis till boken och till treboksavtalet med Polaris. Hur känns det?
design Sofia Scheutz
– Tack! Jätteroligt att vara med – att bli intervjuad av dig är en ära. Jag ska försöka svara så bra jag kan.
– Först och främst: Polaris är mitt drömförlag, så det känns fantastiskt. Sedan starten har utgivningen varit spännande och attityden småkaxig, det är ett litet förlag med en stor aura som på relativt kort tid har etablerat sig som en självklar aktör på marknaden. Jag hade dessutom bra erfarenhet av Polaris sedan tidigare, då vi hade kontakt om ett annat manus som de senare refuserade.
– När Sofia Brattselius Thunfors ringde mig åtta dagar efter inskickat manus och erbjöd mig ett trebokskontrakt i alla format var min första fråga om hon skulle bli min förläggare. Att få arbeta med någon som är så välrenommerad, med många år i branschen, är lite för bra för att vara sant. Jag har även en erfaren och duktig redaktör i Ulrika Åkerlund, som har betytt väldigt mycket under arbetet med manuset. Så det blev jackpot, kan man säga. Tre böcker ger mig också en möjlighet att utvecklas tillsammans med förlaget. Det är en aspirerande författares dröm, åtminstone min.
Hur tänker du fira?
– Jag är dålig på att fira och har precis börjat fira i förskott. Det funkar bäst för mig, som annars bara går vidare och hugger tag i nästa sak som måste göras. Jag måste bli bättre på att stanna upp och klappa mig själv på axeln. Men smörgåstårta och champagne står i alla fall på firarönskelistan.
En gång hade du en blogg som hette Mitt skrivliv och där du var anonym – vi som läste visste bara att du var västerbottning, journalist och att du skrev på en roman. Sedan en dag sa du upp dig från jobbet och kom ut ur skrivgarderoben med namn och bild. Vad gjorde att du tog det steget?
– Tiden med Mitt skrivliv-bloggen betydde oerhört mycket, både för mig som person och för mitt skrivande. Jag knöt många fina kontakter och lärde mig massor om hantverket. Fast jag hade skrivit länge, många skönlitterära manus, hade jag fram till dess varit ganska ointresserad av hantverket. Jag skrev och skickade till förlag, men trodde nog aldrig att jag skulle ha det som krävdes.
– Efter några jobbiga år i livet, både privat och yrkesmässigt, valde jag att avsluta min anställning som journalist. Den främsta anledningen var hälsan, men jag gjorde det också för att livet är kort. Det var dags för mig att fokusera på det jag verkligen ville, alltså skriva.
– Att jag kom ut ur ”skrivgarderoben” då handlade främst om att jag inte längre hade den anställning jag tidigare haft.
Nu arbetar du i Hovrätten för Övre Norrland, bland annat med det administrativa kring domarutbildningen, och då kom idén till serien om Sarah. Vad kom först? Miljön eller Sarah?
– Miljön, i form av fjällvärlden, kom definitivt först. Sedan jag för första gången satte min fot i Vindelfjällen har jag älskat vyerna och vandringarna. När jag skapade det fiktiva Nordmyr kombinerade jag fjällmiljön med en del av det jag lärde mig när jag som journalist besökte många av Norrlands inlandskommuner. De har alla sin charm, men också sina utmaningar.
– Gällande domstolsmiljön är den tätt sammanlänkad med Sarah, men hon kom först. Det är fantastiska yrkesmänniskor jag har förmånen att arbeta med och min tro på rättsväsendet har stärkts väsentligt sedan jag började arbeta i hovrätten. Samtidigt är alla människor, med helt vanliga liv. Det borde inte förvåna någon, egentligen. Men det väckte någonting i mig, den där nyfikenheten som behövs för att få ihop ett manus.
– Just Sarah, i egenskap av jurist under utbildning för att bli domare, kändes självklar. Jag arbetar som sagt administrativt med domarutbildningen och juristerna som går den imponerar dagligen på mig. De är ödmjuka inför uppgiften, vetgiriga, skickliga utifrån den nivå de befinner sig på och noggranna. Att få umgås med en fiktiv sådan person, och grotta i människan bakom, kände jag var – och är – väldigt lockande. Sarahs lag handlar ju främst om människor, inte så mycket om den dömande verksamheten.
Vad har du och Sarah gemensamt?
– Vi har väldigt lite gemensamt. Den enda sak som förenar oss är nog känslan av att alltid vara utanför. Den har jag burit på i hela mitt liv och det gör Sarah också. Vi är båda ensambarn, kanske hänger de två sakerna ihop.
Du nämnde i ett inlägg på Instagram att du jobbar med att bryta den dåliga vanan att inte säga ”lilla jag” och inte säga ”den lilla boken”.Jag har under åren jag följt dig aldrig upplevt att du förminskar dig själv, tvärtom, jag ser dig som stark i övertygelsen om vad du kan och att det duger gott. Att du också njuter av nuet och att du inte tar något för givet.
– Men så roligt att höra! Detta var en superbra och intressant fråga som jag skulle vilja prata länge om. Jag försöker verkligen att reflektera över den saken och stoppa mig själv när jag vill förminska den jag är eller det jag presterar. Man ska inte prata om sig själv på ett sätt man inte skulle prata om andra, det är bara dumt.
– Men den inre dialogen som föregår exempelvis ett inlägg på Instagram syns ju inte utåt, jag övar på att ta plats, synas och höras. Jag jobbar också på att se detta med att skriva och få en bok utgiven som den prestation det faktiskt är. Så som jag ser på andra som lyckas ta sig in på ett förlag. För jag blir generad och vill vifta bort det – äsch, lilla jag och min lilla bok liksom …
– Att jag njuter av nuet och inte tar någonting för givet stämmer däremot på pricken! Jag är djupt tacksam över livet, även när det är jobbigt.
Från i år är du ledig på onsdagar för att ägna dig åt skrivandet. Hur ser en idealisk onsdag ut?
– Jag går upp 05.10 (som alla andra dagar) och dricker kaffe en timme medan jag pysslar med Instagram. Sedan skriver jag till 11.00, äter lunch och går en promenad. På promenaden lyssnar jag på ljudbok, podd eller pratar i telefon.
– På eftermiddagen är hjärnan lite tröttare, så då jobbar jag med skrivrelaterade saker som hemsidan, bokföring, nyhetsbrev och så kommunicerar jag ofta med någon kollega via meddelanden eller videosamtal. Just nu har jag också en del kontakt med förlaget, inför släppet av Sarahs lag. För tillfället skriver jag även på de blogginlägg som återstår i min ”Mot debuten”-serie som inspirerats av Debutantbloggen. Och så läser jag i mån av tid. Strax efter 16.00 kommer maken hem och då är min arbetsdag också slut, och jag är vid det laget rätt slutkörd.
Tack Marie för intervjun. Lycka till med boken och fortsatt skrivande.
– Tack själv, så roligt att få vara med!
Marie finns på Instagram och hennes hemsida hittar du här
Hallå. Jag tänkte bara titta in för att säga gott nytt år. Det får blir det kinesiska eftersom jag är lite senfärdig av mig.
Nu går vi in i tigerns år. Alla som vill får känna sig som en tiger. Nu ska jag räkna ut om jag är en tiger när det kommer till skrivandet.
Tigern vill inte sitta och vänta. Stämmer. Snart får det vara nog. Får jag inte nuvarande manus antaget så lägger jag ner. Plan B är under utveckling.
Tigern har storslagna planer och idéer. Stämmer. I huvudet kan jag allt och allt är möjligt.
Tigern är djärv och otålig. Stämmer inte. Jag är ängslig och tålig.
Ingen riktig tiger alltså. För närvarande påminner jag mer om en koala.
Min ork och formuleringsförmåga var tappad i förra inlägget, och det höll i sig rätt länge. Jag hann få ihop ett antal kapitel till sista manusmötet den 19 januari, och kunde diskutera slutet med de andra, så nu har jag hela storyn klar för mig. Det känns kul och spännande, faktiskt, men en tredjedel återstår att skriva.
Vad gäller min blogg så kommer en intervju med författaren Marie H Lund söndagen den 27 februari. Hon debuterar med Sarahs lag den 3 mars på bokförlaget Polaris. Missa inte, Marie har så mycket intressant att berätta.
Sedan dyker jag upp i slutet av mars. Då hoppas jag att jag kan berätta om två researchresor jag gjort, en kort och en lite längre.
Den sjunde december var jag på bokrelease för Jeanette Bergenstavs Syndoffer och den åttonde hade vi manusmöte med gruppen. Det var två roliga och inspirerande dagar och efteråt var min plan att 1) fortsätta skriva för att hinna med 40 sidor till gruppens sista träff i mitten av januari och 2) blogga om allt kul som hänt (på releasen var det bland annat en deckarquiz som jag vann 🙂 ).
I stället tappade jag orken och formuleringsförmågan. Det blev i stort sett bara ett julbrev skrivet.
Nu koncentrerar jag mig på julen i stället. Morgondagens projekt är att laga en glutenfri kladdkaka på vit choklad och saffran. Vit choklad är inte min grej men det står att kakan ska vara gudomlig. Jag tror att man ska bli snäll av den också.
Om jag tar en stor bit och läser en bra bok samtidigt så kanske jag till och med att kan skriva gudomligt? Värt att testa i alla fall.
Med hopp om trevlig julläsning lite då och då, och ett gott slut önskas!
eva karlssons blogg 