Att ha tid med mellanrummen

I onsdags var jag på skrivarkurs. Varje gång händer samma sak. Tre fyra dagar före kurstillfället slutar jag att skriva på mitt eget projekt och övergår till att läsa de andras texter. När jag är ute och går under de här dagarna poppar inga idéer upp när det gäller min berättelse men väl de andras. Det som är bra i respektive text lägger jag märke till vid första läsningen, men på promenaderna kommer jag på saker som jag saknar eller som kan utvecklas.

Vi har roligt på våra träffar. Alla är engagerade och vi kan diskutera karaktärer som om personerna fanns på riktigt. Och vi nördar ner oss i diverse problem. När vi fikar i pausen fortsätter skrivpratet. Men då kan det handla om bra böcker och dåliga böcker eller vad någon hört om ett förlag eller en författare.

Efteråt känner jag mig urlakad. Allt positivt jag fått höra om min text glider undan och jag tänker bara på alla berg jag måste flytta.

Morgonen därpå vaknar jag med en oerhörd inspiration. Under natten har jag löst problem och kommit på vilka scener jag vill skriva till och små detaljer i dem … Det är ett litet under varje gång.

Om man vill tänka på tiden, den där som ständigt tickar och byter årstid alldeles för snabbt, är det kanske ett omständligt sätt att gå på kurs och förlora egen skrivtid en vecka eller mer varje månad. Eftersom man vill lämna in så välskrivna texter som möjligt blir det också mycket redigering – som ibland visar sig ha varit ett onödigt jobb då det ändå stryks.

Ibland ser jag en sorts Sliding Doors-film om mig själv och mitt skrivande. I den ena versionen skrev jag klart Berit i somras och har nu börjat få refuseringsbrev från förlagen. I den andra går jag på kurs och skriver på i en evighet och får refuseringsbreven först hösten 2018 … 🙂

Men – bortsett ett och annat ögonblick av otålighet då jag nästan skäms för att jag aldrig blir klar – föredrar jag den långsamma versionen. Att ha tid med mellanrummen, då det händer, är det bästa.

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | 14 kommentarer

Vem gör bästa krukan?

Jag ramlade över Good enough av Elizabeth Kuylenstierna i somras när jag läste en del litteratur i researchsyfte. Men mest fick jag nytta av den personligen. Här citerar jag helt fräckt en fråga som hon ställer:

”Två elevgrupper fick jobba i var sin keramikverkstad. Grupp 1 fick veta att deras arbete skulle bedömas helt efter kvaliteten på krukorna de producerade. Alla skulle göra var sin. Grupp 2 skulle i stället bedömas efter kvantiteten. Således uppmanades dessa elever att producera så många krukor som möjligt. Frågan är nu vilken grupp som skapade den mest perfekta krukan?

Vad tror du?”

För mig var svaret inte enkelt. Vem gör bästa krukan? Vem gör bästa texten? Den som flödesskriver som en tok eller den som sitter och petar och försöker göra perfekt från början. Om det nu går att jämföra. Svaret har jag lagt i slutet. Tänk ett tag först.

Om man är typen som vill göra allting perfekt och inte kommer loss från den bördan, tipsar hon om bra frågor att ställa sig själv. Man kan börja med tre enkla på morgonen och tre enkla på kvällen. Jag passar på att själv svara på frågorna.

MORGON:

Vad är jag lycklig över i mitt liv just nu?

– Jag har (nästan) blivit av med min hälsporre. Efter åtta månader kan jag springa (lunka) igen.

Vad kan jag bidra med som höjer min eller andras livskvalitet i dag?

– Jag hjälpte min man att stryka en skjorta. Han var sen och hade en stressig dag framför sig. Han blev glad och jag blev glad för att han blev det.

Vad har jag bestämt mig för i dag?

– Jag ska städa och fila klart på de 20 sidor som jag ska skicka till kursen.

KVÄLL:

Vad har jag gjort bra i dag och vilka egenskaper visar det att jag har?

– Jag gjorde klart texten men jag städade aldrig. I stället flåsade jag runt tre kilometer och lade mig i soffan och läste. Det betyder att jag måste jobba lite mer på min självdisciplin. Men jag bejakade glädjen i att springa.

Vad är jag tacksam för i dag?

– Att min man också är min bästa vän.

Om jag kunde leva om min dag, vad skulle jag göra annorlunda?

– Jag kan önska att jag hade mer energi och hade hunnit mer. Men det är ju helt vansinnigt, ser jag nu när jag skriver ner det, varför ska jag kräva det av mig själv? Jag gör good enough.

Och så slutligen kommer Elizabeth Kuylenstiernas svar:

”Självklart grupp 2. Varför det? Jo, för att grupp 2 gjorde åtskilliga fel och misstag på vägen. De tvingades kasta lerklumpar och börja om många gånger och skaffade sig under tiden mer erfarenhet än eleverna i grupp 1 som i stället blev så besatta av ett perfekt resultat att de endast fick ihop ett fåtal krukor.”

Naturligtvis! Jag tänkte fel, jag tänkte fel.

Publicerat i bra läsning | 26 kommentarer

”Tar du åt dig av kritiken?” – FAQ om skrivarkursen

Jag har fått frågor om skrivarkursen, på min blogg, andra bloggar och IRL. Så nu tar jag och samlar ihop frågorna och försöker svara så gott jag kan.

Vad heter kursen egentligen? Jag hittar den inte på Internet.

– Den har haft flera namn under den tid jag har varit med. ”Sören Bondesons författarutbildning” tycker jag är snyggast. Jag går tredje terminen. Att kursen bytt namn beror på att Sören numera kör i egen regi. Av den anledningen finns den inte heller på nätet. Men det finns ju andra sätt att kontakta honom. En av författarna som är ny denna termin gick fram till honom på Crimetime och sa att hon ville gå hans kurs. Och då blev det så.

– Apropå det så var vi till slut så många som ville vara med att måndagsgruppen – vi hann träffas en gång – numera är delad igen. Vi är sex deltagare som är tillbaka på onsdagar.

Varför säger du skrivarkurs och inte skrivkurs?

– Det har jag frågat mig själv. Men Skrivarakademin säger skrivarkurs, till exempel. Båda orden lär vara rätt. Men att fokus ligger på att skriva i ordet skrivkurs och att ordet skrivarkurs fokuserar på den som skriver, ofta skönlitterärt.

Hur ofta ses ni?

– Måndagsgruppen ses varannan vecka och har nio kurstillfällen den här hösten. I vår nya onsdagsgrupp har vi fem gånger kvar – ibland är det tre veckor mellan tillfällena, ibland två.

Berätta om några övningar ni gör.

– Vi gör inga övningar. Vi håller enbart på med våra egna pågående manus. Till varje gång mejlar vi cirka tjugo sidor till gruppen. Sedan läser vi allas texter noga och kommenterar stort och smått i författarens text. En av texterna opponerar vi även på, det vill säga, vi går igenom texten ännu noggrannare och tycker till om språk, gestaltning, dialog, vad som fungerar och inte fungerar, och hur författaren kan göra för att vässa sin text ytterligare.

– Det är en viktig del att hänga med i allas texter, både för sin egen utvecklings skull ­och för författarens. Ju mer man har läst av ett manus, desto mer kan man bidra med. Varje gång uppstår intressanta diskussioner.

Blir du sårad av kritiken?

– Oftast inte. Märkligt nog. Jag tror att det beror på att synpunkterna är konstruktiva och alltid vill min text väl. Någon enstaka gång har det känts som att kritiken är ställd till mig och då har det svidit. Men efter att ha resonerat med mig själv: det kan ha berott på mig, jag kanske var extra skör den stunden och så vidare, så har taggen försvunnit. Jag tänker att det är lika bra att få känna på lite ris redan nu. Inte för att jag vet om det hjälper den dagen jag får svidande kritik på min riktiga, utgivna bok.

– Men apropå att ta åt sig, så gjorde jag det för en av mina karaktärers räkning. Jag har fått höra tuffa saker om min George och jag har tänkt att ”nej, nu får ni ge er och tycka om honom som han är”. Men så natten till i onsdags, när vi skulle ha andra kurstillfället, gjorde jag om honom. I halvdvalan skrev jag ett helt nytt kapitel som tyvärr inte fanns i sinnevärlden när jag gick upp på morgonen. Men jag skrev ner det jag kom ihåg. George är annorlunda nu. Han har fått en annan agenda och ett större djup.

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | 18 kommentarer

En bra drivkraft att fortsätta

Jag var nervös inför första kurstillfället. Inte så att jag hade svårt att andas. Det var mer som ett chocktillstånd light eller ”avtrubbning pågår”. För responsen på mina tjugo första sidor om Berit skulle betyda så oerhört mycket ­– fast jag försökte låtsas att det inte gjorde det.

Skulle det här upplägget jag funderat på under sommaren hålla? Om inte så var jag, återigen, långt ifrån ett bärkraftigt manus. Jag försöker hela tiden skriva på toppen av min förmåga, och skulle jag nu få ett ”gå hem och gör om” skulle jag behöva lägga eoner av tid och övande på att nå en ny, högre toppen av min förmåga. Dit vill jag ju ändå förstås, men det skulle vara så skönt att komma fram till ett publiceringsbart manus någon gång.

Jag fick bra konstruktiv kritik och någon sa ”det här är bra men det var bättre förra gången”. ”Nej, det är så här det ska vara”, sa läraren. ”Fortsätt så här.”

Eftersom han alltid är så rättfram så tror jag på honom. Nu har jag en stark drivkraft att fortsätta. Jag kommer säkert att skriva mig vilse då och då men jag vågar tro på upplägget och jag ser fram emot hösten och alla kommande kurstillfällen.

Debutantbloggen har för övrigt en intervju med vår lärare i dag. Det är Anna Bågstam Ryltenius (Stockholm psycho) som har ställt de eminenta frågorna till Sören Bondeson.

Bland annat så berättar han om vad som krävs för att bli författare, att man måste ge det tid och att det gäller att träna upp de svagheter man har. ”Man ska inte tro att man kan skriva lite då man har en stund över och bara skriver på med ett glas vin och tittar ut över havet.”

Han går så hårt åt ”nätlektörerna” att han redan har fått arga mothugg på Författare på FB. En skriver att det är fördomsfullt det han säger och att det visar att man har dålig koll på saker och ting. Och vad säger han då? Bland annat: En lektör ska ha gett ut ”minst två böcker på etablerade förlag, har blivit recenserad i någon av de stora tidningarna. Lektören ska ha undervisat i minst tio år på någon institution eller skola. Jag säger det här för att det förekommer personer på nätet som påstår att de kan hjälpa till med manus. De uppfyller inte de här kriteriet.”

Vad tycker du, vem får vara lektör och vem får inte vara det?

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | 30 kommentarer

Elva dagar kvar till kursstart

my own stunts

Den 28 augusti börjar skrivarkursen men nu varannan måndagskväll. Vi blev för få för att kunna gå onsdagar.

Nackdel: Vi är flera i gruppen (elva mot tidigare åtta) och har kortare tid på oss att diskutera respektive text.

Fördel: Vi hinner visa upp fler sidor under terminen eftersom vi ska träffas nio gånger i stället för som tidigare sex gånger. Jag bör hinna lämna in 180 sidor.

Jag kommer att skriva om Berit. Åh, du ombytliga människa, säger kanske någon som minns hur jag talade mig varm om Tuva, den nya Tuva, så sent som i juni. Fram till den 24 juli (då är dokumentet senast sparat) jobbade jag med ett synopsis och fick till en bra inledning som jag tycker håller än. Men då började i stället andra (gamla) delar av berättelsen att bråka.

Du blir ju aldrig klar om du ska hålla på så här! Nej, det är möjligt. Men det är möjligt att det blir något också.

Den här gången ska jag ha en annan strategi. Tidigare har jag tänkt att det är bra att ha två manus på gång. Jag har alltid att göra ­– om ett av dem är ute på remiss eller om jag tillfälligt har tröttnat – och båda texterna blir ju hela tiden bättre när det ena manuset drar det andra. Men nu ska jag ägna mig åt Berit. Ända tills det blir klart. Eller att jag ändrar mig igen.

Nu har några av de andras texter kommit på mejlen. Och jag ska snart läsa igenom mina första tjugo sidor och skicka iväg. Jag är lite nervös. Förra året skrev jag mig fram och alla positiva och negativa synpunkter som jag fick var bra och utvecklande. Den här gången tänkte jag liksom sätta texten som nära som den ska vara.

Återkommer med rapport i september.

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | 28 kommentarer

Finnes: Grym skrivargrupp med grym lärare

 

Sören Bondesons författarutbildning startar snart igen och har plats för ytterligare ett par deltagare. Jag ska gå. Det blir min tredje termin. Tycker att det är det roligaste jag gjort när det kommer till mitt skrivande.

Höstkursen hålls under sex eller sju onsdagar i centrala Stockholm (tre fyra veckor mellan tillfällena) mellan klockan tio och fyra. Till varje gång mejlar vi max tjugo sidor text. Sören säger så här: ”Det måste vara någon som har erfarenhet och kan opponera och veta vad det handlar om, men vill utvecklas.”

Är du intresserad? Mejla eva.riktigare@hotmail.com så snart som möjligt.

Publicerat i skrivarkursen | 26 kommentarer

Bästa responsen

Liv på bloggen Lugn. Det ordnar sig. har läst min Tuva och i onsdags fick jag bästa responsen på den. Vi träffades på Vetekatten i centrala Stockholm. Redan förra sommaren, efter mitt blogginlägg om de refuseringar jag fått, erbjöd hon sig att läsa Tuva. Jag blev oerhört glad. För jag hade läst på hennes blogg om andra responsläsningar hon gjort och de verkade alltid så genomarbetade. Men sedan sköt vi på responsen, bland annat för att jag var så inne i manuset om Berit.

Det är en speciell känsla att träffa någon som man tycker att man känner till viss del samtidigt som man aldrig har setts i verkligheten. Jag har varit med om det några gånger, men det här var första gången som någon dessutom hade gjort en djupdykning i en av mina texter.

Till sista kurstillfället visade jag tjugo sidor av Tuva och fick mig en rejäl utskällning. Men resten av texten hade jag inte läst sedan jag skickade in eländet för fjorton månader sedan. Ja, då såg jag det inte som ett elände, jag tyckte tvärtom att det var bra, men nu med den hårda kritiken ringande i öronen kunde jag knappt ta till mig texten. Tuva och jag var inkompatibla. Orden bara låg där och gjorde sig till. Jag blev nästan fysiskt illamående.

Men den respons jag fick av Liv var så konstruktiv och inspirerande att jag genast ville både dansa och påbörja en omskrivning. Eller ett synopsis snarare. Det är vad jag ordinerar mig själv. Jag måste ta bort språket och se, verkligen se, det där skelettet, och jobba på det tills det håller ihop.

Förutom synopsis ska jag justera bakgrundshistorierna och göra en bra utvecklingsbåge för var och en av mina karaktärer. Jag ska också slopa den person som var den som gav mig idén till hela storyn (”hon är omodern” sa läraren och Livs liknande tankar köpte jag direkt) och det gör att jag kan tajta till storyn så att den pågår under en mycket kortare tidsrymd än tidigare.

Det kan bli bra.  Jag är hoppfull.

Publicerat i mitt skrivande | 19 kommentarer