Förvirrade tankar om några bokomslag

 

 

 

 

 

 

 

Jag har haft tur med böcker på senaste tiden, det vill säga, jag har känt mig uppslukad av karaktärerna och handlingen och längtar tills jag ska läsa vidare. En bok var Ett livet liv av Hanya Yanagihara (jag ger den 4,5 av 5 i betyg). Men jag skulle inte ha valt den utan rekommendationer. Varken tjockleken – 732 sidor –  eller omslaget av en lidande man skulle ha lockat mig att köpa boken.

Just nu läser jag Stanna hos mig av Ayòbámi Adébayò, har kommit två tredjedelar in i romanen. Hittills en stark 4:a. Det är en välskriven kärlekshistoria som utspelar sig i den politiska turbulensen i Nigeria under åttiotalet. Förutom att jag sugs in i texten blir jag glad över allt jag får veta om en kultur jag inte känner till. Färgerna i omslaget tilltalar mig men även här beror inköpet på att jag hört så mycket bra om boken.

 

 

 

 

 

 

 

 

Även om omslaget är proffsigt utfört så kan det ändå ge fel signaler. Hittar jag en oläst bok av Tove Alsterdal vill jag alltid läsa. För hon skriver så himla bra. Men det här omslaget till Vänd dig inte om tycker jag är tråkigt och stereotypiskt och hade aldrig köpt om jag inte känt till författaren. Däremot blir jag oerhört förtjust över omslaget till Daisy’s Vintage Cornish Camper Van av Ali McNamara. Jag älskar omslag med hus och träd – och tydligen också gamla folkvagnsbussar. Men samtidigt som jag nästan dreglar på omslaget inser jag hur fördomsfull jag är – för utan att veta någonting tror jag att det här är en medelmåttig feelgood och att jag därför inte är intresserad.

 

 

 

 

 

 

 

 

Apropå feelgood så gillade jag Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman.  Jag lyssnade på den och tänkte inget alls om omslag. Men när jag ser de här två föredrar jag den engelska versionen som är riktigt fin. Den svenska känner jag inget särskilt för.

Jaha, det här inlägget bevisade mest att jag har fördomar. För att råda bot borde jag kanske inhandla den där folkvagnsbussen och tycka till om den först efteråt.

Innan jag slutar. Här kommer en till. De är ju underbara de där bussarna …

 

 

 

 

 

 

 

Önskar alla en underbar, kreativ vecka!

Publicerat i bra läsning, okategoriserat | Märkt , , , | 12 kommentarer

Drömmar och mål

I tre veckor har jag redigerat, men i dag har det gått trögt. Så jag lyfter blicken och läser om alla som är på bokmässan. Jag har varit där två gånger, i egenskap av reporter, och gjort intervjuer och lyssnat på lysande och mindre lysande seminarier. En av de bra sakerna med att jobba var presscentret dit jag med jämna mellanrum kunde gå för att vila fötterna och huvudet.

Jag har inte så stor erfarenhet av mässor. En gång stod jag på en själv, i Älvsjö i två dagar, i ekande surr och på hårt betonggolv, och det var en erfarenhet jag gillar att ha men jag behöver nödvändigtvis inte göra om det. Om jag inte blir antagen av ett förlag förstås.

Vill jag det? Det är klart att jag vill, det är min dröm, och jag skulle ju inte sitta och peta så här i åratal i en text om jag trodde att det inte skulle bli något. Ändå ställer jag mig frågan allt oftare.

Finns det någon därute som känner likadant – eller tvärtom?

Klart slut från snigeln

Publicerat i mitt skrivande | 14 kommentarer

Redigering pågår (nu igen)

Sådär, då var jag igång med redigeringen av Berit igen. Vilan ifrån manuset har gjort mig gott och jag känner mig försiktigt positiv till att det kan bli något riktigt bra av det här … någon gång.

För två veckor sedan fick jag ett långt lektörsutlåtande av Linda (Skriviver), samt utförliga kommentarer i marginalen. Utlåtandet tyder på stort kunnande och är pedagogiskt och så rakt och ärligt att jag kan backa och se min text på lite håll och SE det hon ser.

Känslan av att förstå allt som måste till är ambivalent. Samtidigt som jag är glad för allt jag nu lär mig är det mindre roligt att inse att det är mycket kvar att göra. Men jag blir lite tröstad av det Linda skriver: ”Det här är ett manus och en text som kräver mycket av sin författare, och som verkligen behöver sin tid.”

Efter det har vi också träffats irl (för första gången) då vi pratade vidare om Berit. Förutom att det var väldigt trevligt var det också bra för manuset. Jag kom på flera lösningar.

Bilden är från en dagstripp till Åland förra veckan. Där bestämde jag mig för att inte sätta någon deadline till mig själv den här gången, jag ska i stället bara idogt jobba vidare tills det en dag blir klart.

Hjärtliga hälsningar från snigeln 🙂

Publicerat i mitt skrivande | 19 kommentarer

Inspiration x 3

Rubriken skrev jag i går. Sedan orkade jag inte tänka ut något mer 🙂 . Men inspirerad av veckan vid Siljan blev jag på många sätt.

Jag fick jättebra input på Gabriel-manuset, och har nu några dagar efteråt en idé om vad jag vill ha med och hur storyn ska berättas. Ändå har jag lagt det åt sidan. Känner att jag behöver göra något helt annat innan jag får tillbaka Berit-manuset.

Vi diskuterade skrivande i smått och stort. När det gäller scener har Sören Bondeson en checklista som han går igenom för att se att han har gjort allt för att scenen ska bli så bra så möjligt. När han ska koncentrera sig på att skriva en ny scen tänker han ”nu ska jag göra den här jävligt bra” och efteråt ska det kännas som att komma tillbaka från ett hårt träningspass. Han tycker att cliffhangers har blivit en sjuka. De kan vara effektiva vid perspektivbyte. ”Men hur spännande blir det om man bara kan vända på sidan?” Själv har han avancerade filosofiska cliffhangers – frågor som tänks eller sägs och som besvaras senare i berättelsen – men han tror inte att många märker dem. Han gör det mest för att roa sig själv.

Två fester hann vi med: en födelsedag och en avslutning då vi även firade att en av våra skrivarvänner, som var kvar i Stockholm, hade fått sin bok antagen. Hon har ihärdigt lärt sig allt om hantverket och skrivit och skrivit om, och hon är så värd framgången. Jag fick en riktig kick av det. (Berättar mer om henne när bokens titel är officiell och utgivningsdatum är satt.)

På fredagen åkte de flesta hem. Men jag tog tåget till Tällberg. Hade jag haft en båt kunde jag bara ha kört rakt över Siljan. På den här sidan bodde jag som nittonåring fram till dess jag fyllde trettio. Jag hälsade på ett par vänner som jag inte sett på många år. Förutom det trevliga i det har Monica Backlund-Ahlin sedan några år tillbaka börjat brodera i ylle och gör återbruk av dräktdelar. Unikt och vackert. En tidning fick nys om hennes konst och en utställare läste tidningen … Nu ska hennes alster visas i Falun mellan den 21 september och 21 oktober. Jag blir så glad – både för hennes skull och för min egen. Att ens passion och flit kan leda till vilka äventyr som helst.

 

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen, speciella resor | 16 kommentarer

Tankar om skrivande

I morgon bitti tar jag tåget upp till Mora och Siljan. Det blir Sören Bondeson och åtta skrivande människor – ungefär hälften är publicerade författare – som ska ha fyra halvdagar tillsammans. Två är vikta åt textgenomgång och två är teori, och det sista blir nytt för mig. Jag har aldrig lyssnat på någon föreläsning av Sören.

Vi läser allas texter och tycker till om smått och stort i marginalen. Sedan jobbar vi extra mycket med en av texterna. I fredags skrev jag klart utlåtandet till den text jag fått på min lott. Lite annorlunda mot tidigare gånger för det här är ett synopsis på tjugo sidor. Det tog mig ganska lång tid, jag har knappt skrivit ett synopsis själv, och synpunkter på till exempel gestaltning och miljö är ju svårt att säga något om. I stället har jag tittat på karaktärer, konflikter och trovärdighet.

Den här söndagen skiljer sig från alla andra dagar den här sommaren. Jag har inget att skriva, ingen text från kurskamraterna att läsa. När det gäller Berit skickade jag iväg manuset i måndags till Linda på Skriviver. Hon varvar sitt eget skrivande med lektörsjobb numera. När texten gått iväg fick jag först ångest – jag borde ha gjort mer, jag borde ha gjort det bättre – men nu har en ren matthet sköljt över mig och liksom stannat kvar.

Jag hoppas att veckan vid Siljan kommer att ge mig ny energi – tillräckligt för att kunna ta Berit till en högre nivå i höst – men samtidigt vill jag inte bli så översvallande entusiastisk att jag anmäler mig till en ny skrivarkurs. Inte den här terminen i alla fall. Vad jag behöver är många grå och regniga promenader med Berit. Sedan. När jag har tagit nya tag.

Publicerat i mitt skrivande | 16 kommentarer

En av mina bästa skrivstunder

… den här sommaren var en natt. Jag kunde inte sova. Det var ljust men dimmigt och runt 22 grader. Efter hettan under dagen kändes det skönt och förunderligt stilla ute på altanen. I flera timmar skrev jag. Meningarna rann ur mig, jag var så klar i huvudet.

Annars har lusten till skrivandet gått över i en måste bli klar-känsla. Måste bli klar med redigeringen av Berit – ska skicka till ännu en lektör. Måste blir klar med 40 sidor Gabriel till inlämningen inför veckan vid Siljan.

De sistnämnda 40 sidorna blev 35. Mäktade inte med att hitta på något mer. Jag känner mig tom, och än en gång sitter jag ute på altanen efter att ha vaknat tidigt.

Klockan har hunnit bli halvsex. Jag borde gå igenom Berit ännu en gång. Men så fort jag öppnar dokumentet stänger jag det igen. Jag vill inte.

Men annars har jag badat mycket, helt underbart! Och hittat en tjock bok som jag inte blir stressad av för att den är tjock. Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Ska nog gå in och läsa lite nu.

P.S. Siljanveckan startar 20 augusti. Då ska jag banne mig posta lite bilder här på bloggen.

Publicerat i mitt skrivande | 20 kommentarer

Om betyg på böcker

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag läser sällan de så kallade recensionerna på Storytel. De är anonyma och folk vräker ur sig vad som helst, ibland bara hatiskt och utan finess. Men med En sista utväg av Federico Axat gjorde jag ett undantag.

Det började med att jag läste en veckotidning i ett väntrum för ett par veckor sedan. I den tipsade redaktionen om tio spänningsromaner att läsa i sommar. En sista utväg utspelades i Argentina och det räckte för att väcka mitt intresse.

Jag började lyssna men insåg snart att här fanns inget av Argentina. Författaren är visserligen född i Buenos Aires men alla personer i boken har engelska/amerikanska namn och de skolor och företag som nämns är lika amerikanska.

Så här börjar den: Huvudpersonen Ted McKay har en dödlig hjärntumör och ska ta livet av sig när det ringer på dörren. Den okända mannen utanför erbjuder honom att ingå i en självmordskedja. Om Ted dödar två män så ska han bli någon annans måltavla. På det sättet kan Ted dö och samtidigt skona sin familj (en aning i alla fall).

Besviken över bristen på Argentinamiljö och snart en ganska förvirrad fortsättning läste jag vad folk hade tyckt. Jag blev fascinerad av blandningen mellan ettor och femmor (inga treor tror jag) och när läsare skrev ”snälla, ge den en chans” var jag tvungen att fortsätta.

I dag lyssnade jag klart på den. Av mig får den en fyra. Jag är klart imponerad. Ibland är den lite seg, men handlingen vänder och vrider och jag blir ständigt överraskad.

Men tillbaka till betygen. Jag blev fascinerad av dem Federico Axat fick. Skulle jag (i framtiden och om jag får en bok utgiven och så vidare) få samma sorts betyg skulle jag bli glad även åt ettorna.

Vad vill du helst se för betyg på dina texter? Om du fick välja mellan en jämn ström av treor eller lika många femmor som ettor? Förr skulle jag ha svarat treorna, men nu plötsligt fantiserar jag om att skriva för att få femmor och ettor.

P.S. Jag har inte skickat in Berit-boken till förlag. Fortfarande håller jag på och skriver på den. I dagsläget känns den som en etta enbart. Men jag har tre-dagar och fyra-dagar också.

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | Märkt , , | 18 kommentarer