Puh. Där gick mina 36 sidor i väg till manusgruppen. Nu känner jag mig helt urblåst. Förutom några dagar då jag tyvärr inte var hemma har jag under två veckor skrivit på, och gjort mitt yttersta. I dag har jag skrivit ut sidorna och lusläst dem. Strukit. Lagt till. Skrivit om. Det är nästan, men bara nästan, som att göra klart ett manus för att skicka till förlag. Man vill ju ha allting så bra som möjligt. Fast manusgruppen refuserar inte förstås. De vill min text väl och kommer med – ibland svidande men alltid – konstruktiv kritik.
På söndag (17 oktober) kommer här på bloggen en spännande intervju med Heli Björkman. Jag känner henne sedan vi gick i samma manusgrupp för Sören Bondeson. Hon skriver på en samtida relationsroman med inslag av spänning. Om vuxna som tvingas lära känna varandra genom sina barn. Temat är ängslighet. Det är en roman som kommer att bli väldigt bra om ni frågar mig.
Men nu handlar det inte om skönlitterärt utom om en handbok. Heli är grafisk formgivare och står för koncept och form till Vinterbad – en handbok som släpps den 19 oktober på Ordfront förlag. Lisa Bjerre har skrivit och Ulf Huett har fotograferat. Samtliga tre är vinterbadare (förstås) och firade med ett kallt bad när boken gick till tryck.
Förutom några vinterbad i havet efter bastu, har jag bara kommit nära fenomenet en gång. Min man och jag vandrade i svenska fjällen. Det var i juli och vi kom svettiga fram till en sjö med is och snö längs kanten. Jag vadade barfota ut och klev upp på en sten, sjönk ner på huk och skulle på det sättet tvätta mig under armarna etc. Men halkade i och doppade hela mig. Det kan inte ha varit många grader. Efter chocken – tror jag tappade andan en stund – mådde jag fantastisk bra. Så kanske … någon gång.
I går var första tillfället av fem gånger i höst/vinter som manusgruppen träffades. Vi diskuterade varandras texter mellan halvett och sex, med en kort kaffepaus då vi pratade om skrivrelaterade saker. Efteråt gick vi och åt på en italiensk restaurang och pratade om … författare och böcker.
I går fick jag också mycket uppmuntran till att fortsätta att skriva på samma sätt som jag börjat. Inte alla tyckte samma – någon väntar på action, någon vill ha mer dialog och så vidare – och jag ska noga fundera på hur jag ska göra när jag redigerar någon gång i vinter.
Precis så, någon gång i vinter ska jag redigera, och inte före dess. Jag hamnar lätt i att ändra och pilla i befintlig text efter en genomgång, men i går bestämde jag mig för en ny strategi. Den handlade om att jag redan på morgonen (i dag alltså) skulle sätta mig och skriva nytt. Jag skulle alltså inte försjunka i den text som manusgruppen gett feedback på. Jag skulle heller inte fortsätta att leva kvar i de andra texter. Och framför allt skulle jag bara få gå in en gång på sociala medier.
Jag gjorde det och det kändes förvånansvärt lätt. Att peka med hela handen och säga åt sig själv är tydligen grejen.
Nästa plan är att avge rapport på bloggen senast fredagen den 15 oktober. Där ska stå att jag har lämnat en ny omgång med cirka 40 sidor som känns riktigt bra. Uu, vågar jag verkligen lova det? Nej. Nu blev jag nervös. 30 sidor som känns bra. Det får räcka. 30 sidor blir ändå en ansträngning och ett fokus.
Många roliga skrivrelaterade grejer har hänt på sistone. Medan det fortfarande var sommarvarmt ute hade Sören Bondeson release för sin fina diktsamling Avdelning 11 D: Universum. Bara att gå längs gatorna på Söder i Stockholm och se folk äta på uteserveringar i kortärmat kändes som något stort. Ännu större förstås var det att träffa magistern och skrivarkompisarna in real life.
Ett par dagar senare träffade jag en skrivarkompis som jag inte sett på några år. Vi pratade non stop i tre timmar om vårt gemensamma intresse. Så kul.
Några dagar efter det intervjuade jag en annan skrivarkompis som har det yrke som en av mina huvudpersoner har. Ett möte som blev toppen på flera sätt.
Jag har ägnat mig åt att skriva också. Har hamnat i ett bra flow med att vakna tidigt då jag sätter mig och skriver en timme före frukost. Och sedan efter frukosten sitter jag en eller ett par timmar till – innan hjärnan vill gå ner i energisparläge. (Hoppas den här magiska grejen inte upphör nu när jag berättade om den.)
I går skickade jag min första text till manusgruppen. Det blev 38 sidor. På onsdag nästa vecka ska vi träffas i Gangsterkällaren och det ser jag jättemycket fram emot. Men jag kommer också att vara spänd på vad Sören ska säga. Han tyckte ju en hel del (både ris och ros) om inledningen av min förra version i vintras och jag minns att jag kände att jag inte skulle klara av att skriva om det så bra som han efterlyste. Det är inte så att jag är rädd för kritik. Jag välkomnar allt som kan göra texten bättre. Men jag vill gärna känna att jag har en chans att klara det.
Jag återkommer i en ny kort rapport om detta i slutet av nästa vecka. Trevlig helg!
Juni: När jag hade avslutat synopsis och fått bra och konstruktiva kommentarer från manusgruppen skrev jag … ingenting. Jag läste mycket men sköt under alla tankar på att skriva. Det finns säkert många anledningar till att det blev så. En är att det var väldigt skönt att slippa sitta vid datorn.
Juli: Jag gick ett nytt program online om att äta nyttig och ren mat, det vill säga utan gluten, komjölk och socker. Första gången jag gick programmet för sex år sedan kändes det som om jag hade hittat hem. Mitt höga blodtryck försvann. Min energi kom tillbaka. Och halva dubbelhakan försvann. Sedan har jag haft perioder då jag tappat bort det och då dröjer det inte länge förrän jag påminns om hur det känns att få en sockerdipp och bli darrig eller gå med en konstig, däst mage. Programmet pågår i 21 dagar, vi får ett peppande mejl varje morgon och så har vi en FB-grupp där vi ställer frågor och lägger upp bilder på maten vi äter. Jag gillar verkligen att få vara en del av den gruppen och jag gillar att lägga upp maten snyggare än vanligt (för att den ska fotograferas). För mig är det kreativt att laga mat efter den här sortens recept, att baka, att fotografera och att formulera små texter i gruppen. Stor tillfredsställelse. Jag rider fortfarande på framgångsvågen.
Augusti: En annan anledning till att jag inte skrev var att jag var rädd för att börja. Hur skulle jag kunna göra mitt synopsis rättvisa – det är en sak att beställa scener och en annan att skriva dem.
Så började jag litegrann. Men upptäckte snart att jag gick bet på att gestalta en av de misstänkta, ibland blev hon en karikatyr, ibland väldigt lik en annan karaktär. Till slut tog jag kål på henne. Tur ändå att det inte var hon som var mördaren.
Ett av mina löften till mig själv var att jag skulle ha 100 sidor skrivna innan jag bestämde mig för att fortsätta med manusgruppen i höst. Annars skulle det bli för stressigt. Sedan sa jag ja i alla fall.
September: Nu är jag inne i manuset och skriver några timmar varje dag. Det känns bra. Första tillfälle för manusgruppen är 28 september och i nästa vecka har magistern release för sin diktsamling. Två grejer att se fram emot.
Det är en sen men ljus junikväll och jag har försökt i över en timme att få till några rader på manuset – men det går inte. Jag kan tydligen bara jobba i punktform. Häpp!
Först hade jag så himla svårt att tänka synopsis, hela maj höll jag på och värkte fram en story som jag gillade ungefär en kvart varannan dag. Men manusgruppen gillade och kom med värdefull feedback.
Efter det gick jag och gruvade mig för att ta kontakt med en polis. Men nu har jag gjort det. Jag hade gissat fel om några viktiga saker och tänkte att nu faller hela premissen. Men kanske inte, det kan faktiskt bli bra. Bara jag lyckas komma på hur man skriver.
INTERVJU. Författarduon Lisa Bjerre (t v) och Susan Casserfelt kommer ut med Ensamt vittne, första delen i kriminalserien Linje 17, på Piratförlaget den 24 maj. Boken handlar om gängkriminalitet och utspelar sig i Bagarmossen, en av Stockholms södra förorter (en längre presentation av författarna och boken längst ner).
Hej Susan och Lisa, välkomna till min blogg och stort grattis till boken! Jag lärde känna er via en av Sören Bondesons kurser i manusutveckling och vet att ni har jobbat hårt tillsammans för att nå ända fram till ett tvåboksavtal. Hur känns det så här några dagar före releasen?
Lisa: Spännande! Och lite nervöst. Men mest väldigt roligt att boken äntligen kommer ut efter en lång process. Susan: Instämmer!
Hur tänker ni fira?
Susan:Jag är inte så bra på att fira, hahaha. På sin höjd köper jag hem några fina snittblommor. Lisa: Vi kommer att fira med några vänner, så gott det går med de restriktioner som finns. Mitt standardfirande när något roligt händer med boken är annars att köpa hem indisk mat och dricka bubbel.
Enligt Bibliotekstjänst har ni skrivit en ”mycket dramatisk och starkt realistisk berättelse, med trovärdiga Stockholmsmiljöer”. Och vad jag förstår har boken redan sålts till utlandet?
Lisa: Det stämmer, vår agentur Hedlund Agency har sålt tre böcker i serien till förlaget Modtryk i Danmark, Cappelen Damm i Norge och Johnny Kniga i Finland. Recensionen i BTJ blev vi mycket glada över! Susan:Ja, recensionen var toppen.
Ni började med att söka en agent. Berätta om resan.
Susan: Oj! Det började med att jag pitchade idéen till Lisa. Hon var tveksam i början, men startskottet blev när jag mejlade Bagarmossens skola och föreslog att vi skulle ha en workshop med eleverna, för att få uppslag till vilka karaktärerna i gängen var. Sedan åkte vi till Polen och filade en hel del på våra två huvudpoliser, Lina och Jack. Tog lång tid innan exempelvis namnet på Jack satt. Sen skrev jag synopsis och Lisa första utkastet. När första utkastet var klart träffade vi två agenturer, och efter att vi signat Hedlunds följde en vända med omskrivningar, och efter att vi signade med Pirat ytterligare ett par omskrivningar. Tre år tog det. Lisa:Det har varit mycket jobb och en del väntan. Men också otroligt lärorikt och roligt. Det är allt som jag längtat efter! Att få jobba med erfarna och skickliga agenter, förläggare och redaktör är ett privilegium.
Samtidigt som ni redigerade Ensamt vittne (samt skrev på era egna projekt) började ni skriva på uppföljaren. Själv blir jag lite matt av er produktionstakt. Vad gör att ni är så bra på att skriva tillsammans?
Lisa: Jag tror att vi kompletterar varandra genom att vi har fokus på olika saker när vi skriver. Samtidigt har vi båda ett driv framåt, vi fastnar inte i att tänka över saker väldigt länge utan provar oss hellre fram. Susan: Japp, det gäller att vara flexibel när man skriver ihop. Och ha bra struktur.
Vem skriver vad?
Susan: Vi har skrivit på olika vis, i bok 2 skriver vi var sin polis, jag har Jack och Lisa skriver Lina. I Ensamt vittne skrev Lisa råmanus. Vi har även testat vartannat kapitel men det blev lite rörigt. Det blir nog alltid rörigt, hur man än vänder och vrider på det hela. Lisa: What she said. Vi provar oss fram och skruvar på processen. Det kommer vi säkert fortsätta med i nästa bok också.
Hur gör ni om ni inte kan komma överens om huruvida karaktär A ska dö eller inte? Eller om en av er vill sluta efter del 3 i serien medan den andra vill fortsätta?
Lisa: Singlar slant? Haha, nej jag vet inte. Vi tycker absolut olika om saker – det tror jag är en anledning till att vi skriver bra ihop. Det blir ingen utveckling utan friktion. Men efter att ha vridit och vänt på saker brukar vi landa i något som båda tycker blir bra. Om någon vill hoppa av serien har vi sagt att den andre kan få fortsätta. Jag tror det är viktigt att inte sätta för stor press varken på varandra eller på sig själv. Det är lätt att tappa skrivglädjen när det blir för mycket prestation. Susan: Singla slant var annars en bra idé, hahaha!
Berätta om en idealisk skrivdag tillsammans.
Susan: Nu pratar vi idealisk. Dvs den där 0,3%-dagen som syns på Instagram, långt ifrån den riktiga verkligheten när man sitter med flottigt hår uppsatt i tofs och sörplar örtte. Då, den idealiska dagen, sitter vi på en veranda till ett hotell med utsikt över havet. Vi har tagit en lång promenad på stranden och diskuterat. Lisa har badat. Nu skriver vi. Sen går vi och käkar middag på en indisk restaurang och fortsätter diskutera. Lisa: Vilken underbar bild! Nu längtar jag ännu mer till att pandemin är över så att vi kan åka tillbaka till samma strand i Polen som vi var på under vår första skrivarresa. Den bästa skrivardagen är en dag då vardagen inte existerar och vi får stanna i skrivbubblan.
Tack Lisa och Susan! Lycka till med boken nu och hela serien. Ska bli så spännande att följa er och Linje 17 framöver.
Om boken: Ännu en skjutning i en Stockholmsförort. Ännu en ung människa ligger död, offer för en uppgörelse mellan kriminella gäng. Men den här gången är något annorlunda, offret är en ung kvinna utan kriminell bakgrund. Poliserna Lina Kruse och Jack Karlberg är först på plats. På brottsplatsen finns trettonårige Eddie, yngre bror till en ökänd gängledare. Snart visar det sig att skjutningen bara är början på ett gängkrig där endast en kan stå som segrare. När våldet eskalerar slits Eddie mellan lojaliteten till sin bror och rädslan att själv bli nästa offer. Ska han välja gänget – eller ska han våga vittna?
Ensamt vittne är författarnas första bok tillsammans men de är inga nybörjare i branschen. Susan Casserfelt har skrivit deckarserien Höga kusten som har sålt i 250 000 exemplar och släppte i våras självbiografin Dit orden inte når som handlar om autism. Förutom sitt dagjobb som digital skribent har Lisa Bjerre skrivit två fackböcker med digital inriktning, och jobbar nu tillsammans med Heli Björkman och Ulf Huett på boken Vinterbad som ges ut på Ordfront i höst.
Inget nytt har hänt med Berit 2.0. Hittills har hon genererat några standardrefuseringar och en ny positiv refusering, en sådan som kräver minst ett halvårs omskrivning om jag skulle följa råden. För närvarande koncentrerar jag mig på manuset om Gabriel & Co. I vår är jag med i en liten manusgrupp som har inspirerat mig till att gå från ”roman med lite spänning” till en riktig spänningsroman. Häpp, säger jag. Hur gick det till? Men nu sitter jag faktiskt här och tänker på villospår och gåtor och vändningar. Till nästa gång den 8 juni ska jag leverera ett synopsis …
Ska jag någon gång försöka mig på detta med spänning så är det nu när jag är omringad av skickliga spänningsförfattare med magister Sören Bondeson i spetsen. Just nu läser jag om hans bok Konsten att döda – så skriver du en kriminalroman. Med en nybörjares krim-ögon. Övriga i gruppen är:
Anna Bergman, som skriver en spänningsthriller med övernaturliga inslag som heter Esters öde.
Jeanette Bergenstav, som skriver på nr 2 i en spänningsserie i Göteborg med frilansjournalisten Jennifer Sundin i huvudrollen. Nr 1 Syndoffer kommer ut på Norstedts den 29 november i år.
Lisa Bjerre och Susan Casserfelt är författarduon bakom kriminalserien Linje 17, som utspelar sig i Bagarmossen, söder om Stockholm. Även de skriver på nr 2. Nr 1 Ensamt vittne kommer ut på Piratförlaget den 24 maj.
Allas berättelser är originella och spännande, och det är en förmån att få läsa i förväg.
Vad har jag tänkt om bloggen då? Jo, jag måste ju fortsätta tills jag blir antingen antagen eller lägger ner. Nu på torsdag blir det en intervju med Bjerre & Casserfelt där de bland annat berättar om resan från färdigt manus till ett tvåboksavtal.
Därefter någon gång efter den 8:e juni då jag tänker berätta om jag lyckades att få till ett synopsis …
P.S. För övrigt väntar jag på att få boka dos nr 2, jag mår bra och hoppas du som läser har en fin maj.
Förlaget tyckte att min text blev bättre efter omskrivningen men de valde att tacka nej. Jag blev inte särskilt ledsen för jag hade redan börjat räkna med ett negativt svar. Jag hade nämligen lyssnat på ett avsnitt av podden Debutera eller dö några veckor tidigare, då Nina De Geer läste upp ett refuseringsbrev hon fått av Bonniers. Hon hade precis som jag kämpat med en omskrivning efter ett lektörsutlåtande från dem och sedan väntat i månader innan nej-et kom. Då när jag lyssnade blev jag ledsen för jag tänkte att om inte hon, som har ett namn och en plattform, blir antagen då lär inte jag bli det heller.
Så när refuseringen kom hade jag så att säga redan deppat klart.
Hösten var märklig, jag hade j-t ont i en axel och kunde varken träna eller skriva. Eller sova för den delen. Jag var ute och gick på dagtid och sedan på kvällarna med pannlampa med en bok i öronen för att liksom komma ifrån smärtan. Jag lyssnade på romaner, biografier och spänning på dagarna och på nätterna lyssnade jag på feelgood. Jo, lite sov jag förstås men det var upphackat.
Strax före jul läste jag igenom det refuserade manuset och upptäckte att jag kunde förtydliga ett spår och stryka annat, och det gjorde mig så glad. Under tiden manuset befann sig hos Bonniers hade jag blivit en bättre författare 🙂
En ortoped gav mig diagnosen frozen shoulder och en kortisonspruta före jul. Den hjälpte inte så mycket men jag började göra ändringar i manuset i alla fall. En skicklig författare jag känner läste igenom texten och kom med bra kommentarer. I januari fick jag kortisonspruta nr 2 i ledkapseln och nu för en vecka sedan försvann smärtan. Jag sover hela nätter och har skickat in manuset igen till åtta förlag.
Livet är ljuvligt. Happy Valentine till alla.
P.S. Nu hörde jag att Nina De Geer har antagits av Ordfront. Så roligt. Tror nog inte att jag följer henne i spåren ännu en gång, men jag jobbar på ett annat manus som kanske har större chans.
Sommaren i min by kom och försvann, lite för snabbt tycker jag. Jag skrev varje dag, badade varma dagar, inspirerades av bra böcker och gav upp några som var dåliga. Vi hittade fina promenadstigar i skogen och jag tänkte ofta på att jag borde cykla.
Mina bästa inköp var hårnålar och en ny skrivare.
I juli var jag ”klar” med manuset. Lektören läste igenom den nya omskrivningen. Tyvärr var det inte så att hon ropade hurra till allt för hon hade fortfarande en del invändningar.
Jag dunkade pannan i köksbordet. Strök ännu mer. Skrev nytt. Jag funderade mycket på hur jag skulle göra när jag var klar igen. Be en testläsare läsa? En till lektör? En redaktör? En redaktör och en korrekturläsare och fjorton testläsare? Eller ville jag bara skjuta på inskickandet för att jag var rädd för den kommande refuseringen?
Att skicka in manus till förlag är som att cykla, jag är inställd på att det ska gå åt pipan.
Jag är rädd för att cykla på landsvägen. Men om och när jag cyklar kan det hända att jag långt borta i en avkrok känner en vidunderlig lycka över att jag lever. Jag ville uppleva känslan av frihet och lycka igen och igen. Dessutom hade jag ett mål i september: Siljan Runt at home edition.
Dagen när jag skulle försöka mig på 12 mil – som motsvarar Siljan runt, tidigare har jag cyklat Orsa runt på 7 mil – var jag märkligt nog inte nervös alls. Jag stärkte mig med banankakor gjorda på fyra ägg och kastade mig ut i morgonrusningen. Och kom via en kaffepaus på macken i Gottröra hem i slutet av eftermiddagsrusningen. På hemsidan står det att jag hamnade på plats 315 av 319 deltagare. Alltså, säger jag lyckligt till mig själv, du cyklade 12 mil. Trodde du det din gamla get? Nä. (Jag cyklade till och med 12,7 mil.)
Och i tisdags skickade jag in manuset helt fräckt.
Nu går jag och väntar på en dalahäst som är priset för genomfört lopp, och ett svar från förlaget.
Önskar dig som läste en fin höst på alla sätt och vis.
I maj har jag jobbat med min vårliga nedstämdhet och med manuset. Hittills har lektören läst sammanlagt 155 omskrivna sidor som hon tycker har blivit riktigt bra. I lördags skickade jag 50 sidor till och bifogade en ängslig känsla av att ”avslöjandet av hemligheten” är ju ett enda Jaha. Vem orkar läsa, liksom, och känns Berit trovärdig?
Dagen efter började jag onlinekursen ”21 dagar med ren och läkande mat” och släppte totalt taget om manuset. Då kände jag hur trött jag var och hur jag byggt upp en prestationsångest fast jag ju skulle styras av lusten.
Jag har gått kursen om läkande mat tidigare och undviker oftast gluten, socker och mjölkprodukter. Recepten har jag. Numera är det peppen och samhörigheten i FB-gruppen som ger mig mest. Varje morgon väntar ett nytt mejl som sätter igång tankar. Jag promenerar, yogar och funderar på syftet med olika saker jag vill åstadkomma och för vem jag måste prestera etc.
Ärligt, så gör det ingenting om responsen på mitt senaste inskick till lektören skulle dröja ett par veckor.
Jag vill ta ett steg bakåt och känna hur bra jag har det. Vi har en stor grönskande tomt, vi har nära till en sjö, vi har råd att köpa bra mat, jag har många olästa böcker … och många oskrivna böcker. Dessutom kommer jag att ha hur mycket tid som helst att skriva senare i sommar och i höst för vår planerade resa till vännerna i Australien blev förstås inställd.
Med det här steget bakåt – som jag hoppas kommer att kännas som några steg framåt – tänker jag vila från bloggen och lite annat. Jag återkommer i höst när något nytt har hänt på skrivarfronten. Må så gott därute.
I maj har jag jobbat med min vårliga nedstämdhet och med manuset. Hittills har lektören läst sammanlagt 155 omskrivna sidor som hon tycker har blivit riktigt bra. I lördags skickade jag 50 sidor till och bifogade en ängslig känsla av att ”avslöjandet av hemligheten” är ju ett enda Jaha. Vem orkar läsa, liksom, och känns Berit trovärdig?
eva karlssons blogg 