Om att gå vidare

fullsizeoutput_23eI går på kursen pratade vi bland annat om tidshopp. Jag hade lämnat in en text där jag hoppar åtta år fram i handlingen och var osäker på om det fungerade. Läraren gav exempel från en av sina böcker: en scen med integrerad sammanfattning och en scen där ett år skildras på tre sidor.

I det första exemplet, som är det enklaste sättet, börjar scenen: ”Det har gått ett halvår och senhöst fyller luften.” I det andra beskrivs en enda dag med markörer som ”den här kvällen har varit som många andra”, ”ofta” och ”har för vana” vilket fördjupar känslan av hur karaktärerna levt det senaste året.

Mitt tidshopp kommer att fungera med lite omskrivningar och tillägg och det känns kul och inspirerande. Och nu kör jag vidare mot The End innan jag börjar om från sidan ett. Annars har frågan om att fortsätta eller att börja om och redigera redan nu fått mig att vela hit och dit. Å ena sidan känns det väldigt motiverande att börja om nu när alla förslag och idéer känns färska, å andra kanske jag aldrig kommer i mål om jag hela tiden pillar med de första åttio sidorna. Det viktigaste och som avgjorde saken är Berith själv. Jag lär känna henne mer och mer och när hon och jag har kommit till slutet har jag fått veta hemligheter om henne som jag inte vet ännu, och dem behöver jag som viktiga nycklar när jag börjar om.

Jag gillar verkligen min knasiga, och förmodligen omoderna, historia. Vill inget bokförlag ha den, fine, men jag vill ha den. Jag vill leva med den. Länge. Ungefär så resonerar jag nu. Att det inte är bråttom. Att jag vill att det ska ta tid. För det händer något i det stilla som jag inte vill vara utan.

I skrivande stund vet jag inte hur jag ska göra med bloggen. Om den får hänga kvar där ute eller om jag stänger ner den – i vår eller tidigare eller om jag rentav en försommarnatt när jag inte kan sova går upp och sätter mig framför datorn och skriver ett inlägg.

Skriv på! Skriv väl! Vi syns på ett eller annat sätt 🙂

Publicerat i mitt skrivande | 26 kommentarer

Drömresearch – eller inte

Häromdagen när jag letade information om lastfartyg på Internet hittade jag en resa som jag blev lätt besatt av. Som betalande passagerare fick man följa med på ett skepp som gick mellan Tilbury i England och Buenos Aires. Nu minns jag inte om det tog trettio eller fyrtio dagar men priset var sjutton tusen. Jag skulle alltså slå två flugor i en smäll, verkligen se ett lastfartyg inifrån och få en liten bit av Argentina (där min roman också utspelar sig). Dessutom skulle jag kunna nörda ner mig i skrivandet.

Eller så skulle jag bara bli sjösjuk och längta hem. Och inte kunna skriva ett ord.

För att inte tala om tiden och pengarna.

Hur ser din drömresearch ut? Vad är det som stoppar dig från att göra den?

Publicerat i mitt skrivande | 18 kommentarer

Råd till debutanter från en före detta reporter

Din första bok ska ges ut och du sover ingenting under denna känslosamma tid och när en reporter ringer och vill göra en intervju med dig …

  • börjar du yra av lycka, de är intresserad av dig, dig, dig! Du ska komma i tidningen! Och tappar alla spärrar, allt ska ut …

eller

  • du kniper igen som en mussla. ”Jag pratar om boken men absolut inget om mig själv.”

Du kommer att ångra dig.

Nej, nej, naturligtvis inte. Men för att minimera risken är planering a och o.

Våga fråga. Om reportern inte säger det självmant. Fråga hur lång artikeln är tänkt att bli i tidningen, det kan ju handla om allt mellan ett porträtt på tre uppslag till en enkät med fem olika författare varav du är den som de kom på i sista stund.

Och hur blir det bilder? Kommer en fotograf med?

Kom överens om hur länge intervjun ska pågå. En timme? Två timmar? En förmiddag?

Tänk ut vad du ska säga och håll dig till det. Säg aldrig ”det jag ska säga nu får du inte skriva”. Även om reportern inte är den sorten som glatt publicerar off the record-uttalanden så kan hon eller han svara ”men det du säger nu är det bästa, kan jag inte få skriva det?” och så är ni inne i en negativ spiral i stället för att prata om det som du vill få fram.

Låt inte reportern (och fotografen) komma hem till dig om du inte vill det. De flesta säger faktiskt nej. Det går att träffas på neutral mark. Följande text har jag hämtat från en stor tidning: ”vi fick ta bild på hennes skrivbord men inte den obäddade sängen intill” och tja … en del författare blir antagligen ledsna, andra bryr sig inte.

Be också att få läsa artikeln innan den publiceras. Det hör till god praxis att få läsa hela texten eller i vart fall sina egna pratminus. Säger reportern att det inte finns tid till det så föreslå att få det uppläst via telefon. Dina citat bör du få ändra, det ligger i allas intresse att texten är rätt faktamässigt, men om du vill ändra i resterande brödtext så är det upp till reportern. Men det går ju alltid att kohandla: Om du tar bort att jag var så berusad på releasefesten att jag fick ledas hem kan du få behålla att min säng är obäddad.

Lycka till med boken och intervjun 🙂

Publicerat i okategoriserat | 14 kommentarer

Research + finska pockettoppen

fullsizeoutput_234Ser ni Berith på lastfartyget där borta?

Min researchresa var fabulös. Ha ha, jag har aldrig använt det ordet förr. Ville bara testa. Men resan var så bra. Dessutom blev jag förtjust i hela personalen och i Finland. I love you Mumin!

Jag har nu på förmiddagen skrivit av alla anteckningar – dem jag tänkte på natten och klottrade ner i mörkret samt stolpar från en mycket trevlig intervju med två maskiningenjörer.

Nu måste jag ändra en del i mitt tänk när det handlar om mittendelen i romanen. Men jag tror att det kan bli bra. Dessutom kom jag på ytterligare idéer sprungna från detta nya … Med andra ord känner jag mig kreativ och glad.

Instagrammade fyra bilder som eva.karlsson.af

Så här såg finska pockettoppen ut:

img_0422

Publicerat i mitt skrivande | 12 kommentarer

Vi måste faktiskt prata om åldern

Va, ska hon blogga två gånger samma dag nu? Skulle hon inte sluta? Jo, jo, men jag går igenom mina halvfärdiga idéer till bloggen, kastar de flesta. En som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med är:

Vi måste tala om åldern – åldern på huvudkaraktären och åldern på författaren.

Jag har sparat en länk från augusti 2015 då Christina Lindström på Debutantbloggen skrev: Det är inte för sent. Men fick bland annat följande kommentar av signaturen Marie:

”Inte för att lägga sordin på stämningen, men jag undrar dock om förlagen är så intresserade av äldre författare? Snarast är väl äldre debutanter undantagen som bekräftar regeln. De exempel du nämner debuterade dessutom för många år sedan, i vissa fall för jättelänge sedan. Idag är ”ung” i 10 fall av 10 bättre än ”gammal” (för att inte tala om ”ung och vacker” som slår det mesta). Jag tror att man måste vara en exceptionellt mycket bättre författare om man ska vara intressant för förlagen vid 50+ och stå sig i konkurrensen med 25- eller 35-åringar. Inte bara för att man är mindre ”marknadsföringsbar” och gör sig sämre på bild, utan också för att man inte förväntas ha särskilt mycket utvecklingsförmåga kvar.”

Det gjorde mig så förbannad. Det var inte signaturen Marie som jag blev arg på, hon var bara en budbärare, jag blev upprörd över sakernas tillstånd och jag visste inte vad jag skulle göra med det eller vem jag skulle vända mig till.

Jag har nämnt att jag inte tror att något förlag är intresserad av min Berith. Det beror på flera saker: hon flyr från Sverige och bor på olika ställen i världen (miljön ska vara svensk har jag hört), det är lite av en roadmovie (förmodligen omodernt), hon är 18 när hon kommer till London och är 63 i nutid i Argentina (aj, aj, en gammal människa) då hon får två besked som vänder upp och ner på hennes liv ännu en gång. Skrivet av ännu en gammal människa.

Men allt det där måste jag strunta i, jag roar mig själv ofantligt och jag vill se Berith komma i mål. Apropå på det så måste snart rusa. Ska ta båten till Åbo. Tidigt i morgon bitti ställer jag om tiden till 1980. Och blir Berith för en stund, där hon står på däck i mörkret och ser ljusen från Åbo komma allt närmare. Så här nära Sverige har hon inte varit på nio år.

Skepp o’hoj!

Publicerat i mitt skrivande | 30 kommentarer

Konsten att döda

I somras läste jag två skrivhandböcker som riktar sig till en målgrupp som jag inte tillhör. Men, lite förvånande, hade jag stor behållning av Fredrik Lindqvists Att skriva filmmanus, som jag bloggade om här. Den andra boken gav mig lika mycket, fast på ett annat sätt.

Sören Bondeson: Konsten att döda. Så skriver du en kriminalroman.

Det var Jenny Forsberg som på sin blogg rekommenderade den. Hon presenterar boken så bra så jag citerar några rader av henne:

konsten-att-doda-sa-skriver-du-en-kriminalroman”Boken är tydligt indelad i kapitel som handlar om perspektiv, scener, dialog och så vidare. Den är konkret och innehåller dessutom gott om exempel ur böcker av tre kända deckarförfattare: Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg, alla tre tidigare elever till Sören. Jag kan verkligen rekommendera den här boken till dig som skriver eller vill skriva deckare. Men faktiskt också till alla andra som skriver skönlitteratur, i alla fall om du inte har något emot deckare.”

Allt som handlar om Åsa Larsson lusläser jag. Hon är en av mina favoritförfattare. Bland annat får vi veta att hon skriver sakta och vrider och vänder på varje mening. Det brukar bli en sida per dag men då är den så gott som färdig. ”Om jag skriver för slarvigt tappar jag magin, och kontinuiteten.” Hon brukar läsa vissa böcker i rent studiesyfte. ”Det kan handla om hur man ökar tempot, får läsaren att bli uppslukad eller rent språkliga saker.” En roman som hon har läst sju gånger är Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson.

Jag har tänkt många gånger att jag ska läsa några favoritböcker på det sättet. Men det har ännu inte blivit av. Men efter nyår vill jag börja. Då blir det Carina Rydberg, som har ett sug i sina böcker som jag vill komma åt. För gestaltningens och karaktärernas skull blir det Åsa Larsson. Kanske läser jag om Aprilhäxan också. För som jag minns det var den enormt bra.

Läser du böcker i studiesyfte? Vilka författare ger dig i så fall mest?

Publicerat i bra läsning | Märkt | 20 kommentarer

Varför har du skrivit den här boken?

När författaren Karolina Ramqvist fick frågan om varför hon hade skrivit den bok hon hade skrivit inbillade hon sig att det i orden låg en anklagelse. ”En förebråelse som fick mig att vilja stanna här inne för evigt och gömma mig. En antydan om att inget av mina svar kunde vara tillräckligt ädelsinnat och mina ansträngningar aldrig i paritet med det som kom ur dem.”

nattenOm detta berättar hon i sin essä: Det är natten – Författaren och den som skriver. Jag läste den tidigare i höstas. Och ibland har jag tänkt på den, från två håll: reporterns roll och författarens. Under en period fick hon många samtal från en tv-producent som läst Flickvännen och ville att hon skulle komma till studion och tala om hur det var att leva med en rånare. Som om hon hade gjort det och inte bara råkat välja att skriva om det.

Hon är också mån om att säga att hon uppskattar läsarna och att det är en förmån att få stå där framför dem. Men:

”Varje gång jag tog mig ut för att träffa någon kändes det som om jag hade lämnat det som var jag därinne, som om det som klivit ut genom dörren var ett hölje av hud som bara på ytan liknade en människa. Jag hade ingenting att ge. Jag kunde inte tala.”

”Författaren med stort F:s persona var allvarlig och upphöjd – men varje gång jag blev hon kände jag mig tillintetgjord och krossad, helt oförmögen att stå upp för det jag skrivit.”

I DN:s artikel Författare som hatar sig själva finns också några intressanta texter om hur författare ser på sig själva och sitt skrivande. (Hoppas den går att läsa utan att vara prenumerant.)

Publicerat i bra läsning | 4 kommentarer