En av mina bästa skrivstunder

… den här sommaren var en natt. Jag kunde inte sova. Det var ljust men dimmigt och runt 22 grader. Efter hettan under dagen kändes det skönt och förunderligt stilla ute på altanen. I flera timmar skrev jag. Meningarna rann ur mig, jag var så klar i huvudet.

Annars har lusten till skrivandet gått över i en måste bli klar-känsla. Måste bli klar med redigeringen av Berit – ska skicka till ännu en lektör. Måste blir klar med 40 sidor Gabriel till inlämningen inför veckan vid Siljan.

De sistnämnda 40 sidorna blev 35. Mäktade inte med att hitta på något mer. Jag känner mig tom, och än en gång sitter jag ute på altanen efter att ha vaknat tidigt.

Klockan har hunnit bli halvsex. Jag borde gå igenom Berit ännu en gång. Men så fort jag öppnar dokumentet stänger jag det igen. Jag vill inte.

Men annars har jag badat mycket, helt underbart! Och hittat en tjock bok som jag inte blir stressad av för att den är tjock. Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Ska nog gå in och läsa lite nu.

P.S. Siljanveckan startar 20 augusti. Då ska jag banne mig posta lite bilder här på bloggen.

Publicerat i mitt skrivande | 20 kommentarer

Om betyg på böcker

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag läser sällan de så kallade recensionerna på Storytel. De är anonyma och folk vräker ur sig vad som helst, ibland bara hatiskt och utan finess. Men med En sista utväg av Federico Axat gjorde jag ett undantag.

Det började med att jag läste en veckotidning i ett väntrum för ett par veckor sedan. I den tipsade redaktionen om tio spänningsromaner att läsa i sommar. En sista utväg utspelades i Argentina och det räckte för att väcka mitt intresse.

Jag började lyssna men insåg snart att här fanns inget av Argentina. Författaren är visserligen född i Buenos Aires men alla personer i boken har engelska/amerikanska namn och de skolor och företag som nämns är lika amerikanska.

Så här börjar den: Huvudpersonen Ted McKay har en dödlig hjärntumör och ska ta livet av sig när det ringer på dörren. Den okända mannen utanför erbjuder honom att ingå i en självmordskedja. Om Ted dödar två män så ska han bli någon annans måltavla. På det sättet kan Ted dö och samtidigt skona sin familj (en aning i alla fall).

Besviken över bristen på Argentinamiljö och snart en ganska förvirrad fortsättning läste jag vad folk hade tyckt. Jag blev fascinerad av blandningen mellan ettor och femmor (inga treor tror jag) och när läsare skrev ”snälla, ge den en chans” var jag tvungen att fortsätta.

I dag lyssnade jag klart på den. Av mig får den en fyra. Jag är klart imponerad. Ibland är den lite seg, men handlingen vänder och vrider och jag blir ständigt överraskad.

Men tillbaka till betygen. Jag blev fascinerad av dem Federico Axat fick. Skulle jag (i framtiden och om jag får en bok utgiven och så vidare) få samma sorts betyg skulle jag bli glad även åt ettorna.

Vad vill du helst se för betyg på dina texter? Om du fick välja mellan en jämn ström av treor eller lika många femmor som ettor? Förr skulle jag ha svarat treorna, men nu plötsligt fantiserar jag om att skriva för att få femmor och ettor.

P.S. Jag har inte skickat in Berit-boken till förlag. Fortfarande håller jag på och skriver på den. I dagsläget känns den som en etta enbart. Men jag har tre-dagar och fyra-dagar också.

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | Märkt , , | 18 kommentarer

Skriva här, eller där

Ibland när jag träffar folk som har varit på resa någonstans kan de säga: ”Det var så fint och jag tänkte på dig, Eva, att där skulle du sitta och skriva.” Jag blir väldigt glad över att de tänker på mig, och tanken på att åka dit och skriva är kittlande. Men egentligen tror jag inte att en vacker utsikt hjälper mig i själva skrivandet. Hittills har de där utsikterna mest distraherat mig. Gärna en vacker miljö för inspiration, men sedan behövs ett ställe där jag känner mig hemma och där jag inte behöver lägga märke till omgivningen.

I går mellan två träffar inne i Stockholm hade jag tre timmar att fördriva. Jag tog med datorn och satte mig på Kungliga biblioteket. Deras kafé vid entrén är perfekt, alla sitter länge och studerar eller skriver. Det finns till och med en avskild del som är till för dem som har medhavd mat. På vanliga kaféer kan jag känna att jag inte kan sitta hur länge som helst på en kopp kaffe. Men här får jag aldrig den känslan.

Miljön på KB får mig också att skärpa till mig. Men det var länge sedan jag skrev på kafé och i går upptäckte jag att jag har lagt mig till med en hel del ovanor. Jag var tvungen att resa på mig och sträcka ut armarna titt som tätt, och jag ville läsa högt. Det första gjorde jag, det andra lät jag bli. Med jämna mellanrum ville jag också gå och ta några nötter eller dadlar eller varför inte en smörgås. Ju trögare det går att skriva, desto mer vill jag stoppa i mig.

I slutet av augusti ska jag på en skrivvecka vid Siljan. Sören Bondeson och nio av hans elever ska diskutera varandras texter halva dagarna och resterande tid är för eget skrivande. Det ska bli jättekul, men med tanke på mina tidigare skrivresor (har bloggat om Aten och Fuerteventura) så … ja … vi får se.

Nu önskar jag alla en trevlig midsommar. Det ska bli tio grader och regn i mina trakter. Perfekt skrivarväder … fast jag måste väl äta lite sill också. Och se Sverige-Tyskland på lördag kväll.

Publicerat i mitt skrivande | 15 kommentarer

Njutbara meningar

Jag ville ha lite färg till min Berit som under en period bor på ett fartyg och under en het dag i maj satt jag i det svala biblioteket och läste Harry Martinson. Som liten ackorderades han ut som sockenbarn och arbetade bland annat som sjöman 1919-1926. I romanerna Resor utan mål och Kap Farväl har han skrivit om sina upplevelser.

Vilka meningar och vilken njutning att läsa dem. Här kommer två citat:

”Själv har jag rest alltför planlöst, alltför irrblossartat, för att kunna ge annat än resornas disharmonier. Men låt oss tala lite ändå – om jordens här- och därliv.
Ty detta, att resa är inte att skratta sig fram i Toscana eller att på Sicilien lära sig konsten att bolla med tre apelsiner. Att resa kan vara att lida sig tum för tum fram över jorden, strunta i vad gatorna heta när man kommer till Rio de Janeiro, emedan man aldrig har tanke på att använda dem i litterärt syfte.”

”Så fladdrar man kring jorden med sin längtan och oskrivna reseskildringar staplas i ens själ.”

Nu tillbaka till Berit. Ajöss. Vi ses till sjöss. Eller på någon blogg.

P.S. Martinson fick nobelpriset 1974 tillsammans med Eyvind Johnson. Båda var ledamöter av Svenska akademien.

Publicerat i bra läsning | 4 kommentarer

Bästa dagen

Loppet på sju mil i lördags var jättekul. Här i södra Roslagen där jag tränat är naturen kuperad. Runt Orsa sjön var det mestadels platt och det gick oväntat bra att cykla. Solen sken, temperaturen låg runt 27-28 grader, inga kastvindar. Då och då skymtade den glittrande sjön. I Orsa hade ett 20-tal människor från ett äldreboende satt sig på en lång rad längs vägen för att heja fram oss. Utanför Mora var jag en decimeter ifrån att köra på en ekorre.

Jag älskar känslan av att vara i rörelse, att min kropp fungerar. Efteråt låg jag i gräset, i skuggan av några höga tallar och tänkte, nej kände, att det här var min hittills bästa dag i år.

Nu återstår projektet Göra klart manus.

Publicerat i okategoriserat | 8 kommentarer

Kanske är jag bara ute och cyklar

Maj 2018 kommer att gå till världshistorien i mitt lilla universum. Jag har varit uppslukad av främst två saker: träningen och skrivandet. Ibland har de arbetat i skön symbios, men de har också liknat ett grälsjukt par som sänker varandra.

Förra året hade jag hälsporre, mitt löparhjärta saknade något och det fick bli cykling. Det får inte plats någon cykel i mitt hjärta. Jag är rädd för trafiken (försöker skaffa mig tunnelseende), för farten i nerförsbackarna (har inget stereoseende) och numera är jag också rädd för att blåsa omkull i en kastvind (är för mycket förutseende).

Men detta hindrade mig inte från att anmäla mig till Siljan runt, tolvmilssträckan, en novemberkväll förra året, framför brasan, inlindad i en trygg filt. Hade jag cyklat tidigare? Lite. Någon gång. Men lyckoruset vid målgången vibrerade redan i mig.

Tron på att jag skulle kunna cykla så många mil var exakt lika naiv som när jag skrev mina första manus och trodde att de skulle duga för publicering.

På min födelsedag för ett par veckor sedan önskade jag mig en cykeltur av min man och det fick jag. Han tog ledigt från jobbet och cyklade sakta i min takt. 8 mil. Det var inte lätt. I drickapauserna mådde jag illa och ville spy, en gång var jag tvungen att lägga mig i diket en stund. Att vi hade årets dittills varmaste och soligaste dag gjorde det inte enklare.

Den färden och alla andra korta och långa cykelturer jag har gjort nu i vår – sammanlagt 56, 4 mil – har lärt mig mycket om mig själv. Hur svag och rädd jag är. Men också hur seg jag kan vara. Jag har hört göken, njutit av rapsfält och barrskog, och jag har tankat syrendoft för hela det kommande året. Häpet har jag också lyssnat på mina plötsliga skrattanfall där på cykeln som för mig bort och hem, och ledmotivet till Indiana Jones som dyker upp och som jag måste sjunga högt med låtsasord: Dutti dutti dutti du …

Vad vill mitt psyke säga mig? Är jag på ett underbart äventyr? Eller försöker jag dämpa rädslan, aj, aj, nu kommer det en sådan där dammig långtradare igen.

Mitt förhållande till manuset och tanken på kommande refuseringar har följt samma kurva som träningen. I början av maj träffade jag lektören på ett kafé. Jag fick ställa frågor utifrån de synpunkter hon skickat till mig tidigare. Dagen efter jobbade jag fram en lista på vad jag ville ändra och lägga till. Det blev fyra punkter. Tre har jag gjort. Den sista, den svåraste, hoppas jag hinna göra klart under kommande vecka.

Den 2 juni är det dags för Siljan runt-loppet och jag har bytt färdväg till sju mil. Är det ett misslyckande att vara realistisk och byta ner sig? Nej, det får det inte vara. Men en liten tagg finns där. I teorin tänker jag att det är bra att våga misslyckas. Men jag har också läst att om man sätter alltför höga mål och ständigt misslyckas blir man bara olycklig och till slut inte vågar någonting. Målen ska vara höga men ändå realistiska.

Vi hörs på andra sidan.

P.S. En klok vän säger att det inte handlar om att lyckas eller misslyckas. Det handlar bara om att cykla så långt det känns kul.

Publicerat i mitt skrivande | 12 kommentarer

Tankar på egenutgivning & lite annat

I perioder tänker jag att jag verkligen vill att Berit ska bli en tryckt bok. Så mycket att jag kan ge ut den själv. Jag ser två versioner. I den ena köper jag alla tjänster och kostar på den allt som måste till för att få ett professionellt resultat. I den andra köper jag redaktör- och språkgranskartjänsten men gör själv omslag och sätter inlagan. Det handlar inte bara om ekonomi, det handlar också om hur mycket jag är beredd att ligga i och sälja den. Vem är jag som författare till en bok? Det är en fråga som jag måste svara på innan jag väljer.

Jag har jobbat med tidningslayout i Indesign. Det är många år sedan (under mina sista fem år var jag enbart reporter) men jag kan verkligen längta efter att skaffa programmet och återupptäcka glädjen i att jobba med det. Att pilla med inlagan så att den blir snygg skulle vara ett nöje och den skulle bli bra. Omslaget skulle jag lägga ner stort arbete på (har redan flera idéer) och tror att det kan bli okej, kanske lite bättre än okej. Men den som är ett proffs skulle naturligtvis se att jag inte är ett.

Drömscenariot är förstås att bli antagen av ett förlag. Jag har ett speciellt i sikte, det är naturligtvis rena vansinnet att tänka så snävt, men nu är det så att jag verkligen vill hamna där. Flera små tecken har lett mig dit. Helt galet.

Först måste manuset bli klart. Och jag har en tävling den 2 juni som jag måste träna till. Två saker som tar all min ork. Därför har jag avbokat allt jag kan i maj. Kulturgrejerna är över – det sista blev Moderna museet där besökarna var det mest intressanta inslaget. Mitt eget födelsedagsfirande får skjutas från maj till juni. Och så vidare. Den här tiden på året är jag som mest skör och måste ta hand om mig.

Trevlig Valborg!

P.S. Eftersom jag inte kommer in till Stockholm den här våren repriserar jag en bild från Söder tagen den 2 maj förra året.

Publicerat i mitt skrivande | 18 kommentarer