Ethel Hedström om att hålla i boken: ”Underbart! Fast även läskigt.”

Författaren Ethel Hedström debuterade i slutet av maj på Lange forlag med sin roman Det började med barnet. Den handlar om tre kvinnor från tre olika generationer som alla blir, milt sagt, starkt påverkade av sin tids syn på kvinnor. Historien utspelar sig under åren 1923 – 1968. En tid då Sverige förändrades i grunden (baksidestexten längst ner). En uppföljare är på gång och det blir eventuellt även en sista tredje del.

Hej, Ethel, välkommen till min blogg. Vi har ju känt varandra genom våra bloggar några år, och jag tycker att det är så kul när någon jag följt når hela vägen fram till utgivning. Stort grattis!

Hur kändes det att hålla i boken?

– Underbart! Fast även läskigt. Jag vågade knappt öppna boken och läsa. Tänk om jag hittade misstag? Fel som var för sent att rätta till. Meningar jag ville förbättra. Boken hann aldrig komma till min bokreleasefest. Det gjorde inget. Vi hade en jättetrevlig, fantastisk fest ändå. Nu får jag anledning att träffa gästerna igen för att lämna över boken till dem som redan betalt.

Hur firade du releasen?

– Jag hade bestämt mig för att ha en kombinerad flytt- och bokfest. Jag och min man lämnar nämligen Göteborg. Staden där jag bott sedan februari 1977. Festen hölls i Odd Fellows vackra ordenshus mitt i Vasastan. Under kvällen berättade jag om arbetet med skrivprojektet, visade bilder och läste valda delar ur boken.

Berätta om hur det kändes när du blev antagen.

– Förlagets ”ja” kom inte som det nog gör för de flesta andra. Jag fick inget löfte om utgivning från första början. De läste och meddelade sen på mejl: ”Nu har vi läst ditt manus och det är verkligen ett bra manus du har skrivit! Vi gillar det mycket och vill gärna ha ditt manus i guldpennan nu.”

– Jag blev väldigt glad. Utan att veta om det skulle leda till publicering gick jag vidare med det förlaget kallade guldpennan. Det betydde att de gjorde en lektörsgenomgång, kom med idéer till förbättring, coachning och korrekturläsning. Någon gång under proceduren kom erbjudandet att gå vidare med utgivning, om jag ville. Om jag ville.

– Jag har aldrig tvekat. Mitt mål har alltid varit att försöka få mitt manus publicerat. Jag är stolt över mig själv att jag lyckats åstadkomma en hel bok. Det var först när publiceringsdatumet närmade sig som en viss oro infann sig. Inte för att jag inte tror på min berättelse. Mer rädsla inför vad som komma skulle, som till exempel recensioner, missade korrekturfel och författarbesök.

Jag gillar omslaget, hur kom det till?

– I juni 2018 diskuterade vi omslag. Jag skickade ett gammalt foto på min farmor och ett foto på bondgården som min farfar arrenderade. Jag hade en önskan om att farmor skulle få dominera på omslaget. Framträda på ett sätt som hon aldrig gjorde i verkliga livet. Så blev det. Jag hoppas att farmor hade varit stolt. Både över sig själv och mig. Konstnären heter Estelle Sjödahl och jag tyckte direkt om hennes förslag. De bleka färgerna. Farmors kroppsspråk. Det passade berättelsen. I mars 2019 var det klart. Allt tar sin lilla tid.

I vilken miljö utspelar sig boken? Kommer läsare som känner dig väl att känna igen dig?

– Jag skrev den allra första meningen på bokmanuset för exakt tio år sen. Jag utgick från händelser i min egen släkt. Miljön är det inre av Västmanland. Allt börjar i en liten by som heter Bernshammar, som ligger i kanten av de djupa finnskogarna. Sveriges tråkigaste stad, Köping, har också en roll. Ni kanske har sett filmen Tårtgeneralen?

– En del läsare kommer att känna igen mig. Till viss del. Det kommer troligtvis att vara en och annan som anser sig vara med i boken. Det kan de ha rätt i. Spännande om det blir några kommentarer på det. Om så, hoppas jag på positiva reflexioner.

Hur har jobbet med redaktören sett ut?

– I april 2017 började jobbet med manusgenomgången. I april 2018, alltså ett år senare, började vi prata om datum för publicering. Däremellan skickades mejl fram och tillbaka med förslag till förändringar, misstag, stavfel, logiska luckor etc. Till slut var det klart.

Får du hjälp från förlaget att nå ut? Vad tänker du göra själv?

– Förlaget har skickat boken till tre recensenter än så länge. Det blir säkert fler. Vidare kommer det diverse inlägg på sociala medier. Kanske mer. Jag vet inte riktigt än. Säkert kommer jag att sitta på någon livsmedelshall och signera. Kul att prova på hur det känns. För övrigt tänker jag göra mycket själv. Det är bestämt att jag ska närvara på Heds Kulturdagar i augusti (Bernshammar är nästgårds) och ett författarbesök på Kolsva bibliotek (en mil därifrån) i september är spikat. Jag har gästbloggat hos en skrivarvän, effektivitetskonsulten Monica Ivesköld. Eventuellt kommer jag berätta om min väg till publicering på egen blogg. Jag tar det lite som det kommer. Förhoppningen är att läsare pratar och rekommenderar boken vidare till andra. Jag hoppas att Lange forlag, som har sitt säte i Danmark, pö om pö blir mer allmänt känt. De satsar stort just nu. En rolig detalj är att jag häromdagen av en slump ramlade över en finsk sajt som sålde min bok. Inte på finska förstås, utan på svenska.

Vad i skrivandet tycker du extra mycket om?

– Att sitta i lugn och ro och forma en historia. Känslan av att den skriver sig själv ibland. Med det menar jag att då och då strömmar orden ur hjärnan utan motstånd. Lika ofta sitter jag och stirrar på ett tomt worddokument utan att få en enda idé. Det behöver inte vara ett bokmanus, utan kan vara en dikt eller en novell. Ibland blir resultatet inte alls som jag tänkt mig i förväg. Jag hamnar någon helt annanstans. Det är härligt.

Hur ser en idealisk skrivardag ut?

– På morgonen tillåter jag mig själv att först läsa mejl och inlägg på sociala medier som intresserar mig. Efter det skriver jag oftast ett skönlitterärt inlägg på min blogg. Sen öppnar jag Scrivener. I bästa fall bestämmer jag mig för vilken scen jag vill skriva på idag. Jag skriver aldrig kronologiskt. Jag brukar hålla på fram till lunch. Senare på dagen är jag inte alls lika energisk. Kommer jag på en idé kan jag slänga mig över datorn igen.

– Framöver kommer mina skrivardagar att se annorlunda ut. I alla fall omgivningen. Jag och min man har bestämt att vi under sommaren 2019 bor på vårt lantställe i nordöstra Bohuslän och därefter vinterhalvåret 2019/20 hyr vi en lägenhet i Nazaré i Portugal. Vi gör ett test med ett helt nytt liv. Sen får vi se. Som tur är spelar det ingen roll var i världen jag sitter när jag skriver.

Tack Ethel för intervjun. Lycka till med boken och fortsatt skrivande i Portugal.

Baksidestexten:
”Jag har ett barn i magen. Det är ditt.”
”Hur vet du det?”
”Jag vet”, säger Karolina.
I december 1923 tvingas hon att ensam föda en son. Sviken av fadern till barnet. Så börjar berättelsen om Karolina, Edith och Karin. Tre kvinnor från tre olika generationer som alla är offer för sin tids syn på kvinnor. Karolina är bara 16 år när Per-Olof kommer till världen i en by i det inre av Västmanland. I en tid när barn utanför äktenskap inte accepteras utan kallas oäktingar. Hon törstar efter kärlek och ömsinthet, men tillvaron präglas mest av känslokyla och arbete. Många år senare möter Edith Per-Olof i Stockholm. De får en sommar full av passion tillsammans och några år senare föds dottern Karin. Som pappa är Per-Olof auktoritär och en oförsonlig och fordrande make till Edith. Karin blir en vilsen och sökande tonåring som kämpar med dålig självkänsla. En dag får Edith ett brev från en för henne okänd person. I det blottas en hemlighet, ett djupt och smärtsamt svek som förändrar både Ediths och Karins liv för alltid.

Publicerat i författarintervju | Märkt , | 4 kommentarer

Snart klar

Efter avslutningen i tisdags – med efterföljande middag på puben intill – kände jag mig låg. Ändå gillar jag gruppen så mycket och dagen var rolig som vanligt, med många intressanta diskussioner. Dessutom fick jag bra förslag på förbättringar. Det var inga svåra saker och jag vet hur jag ska göra. Det är bara det att jag hyser ett stort motstånd till att göra klart och skicka iväg.

Sedan fick jag feber och tänkte att jag inte alls mäktade med den här branschen. Att jag på grund av rädsla för att både misslyckas och att lyckas hade framkallat den. Men sedan kom min man på, som också fått feber, att just den biten berodde på TBE-sprutorna vi tog häromdagen. Feber lär inte vara en helt ovanlig biverkning.

I dag, två dagar efteråt, känner jag mig fortfarande halvt utslagen. Men nu börjar jag bli sugen på att korrläsa i alla fall.

Härmed lovar jag mig själv att skriva ett blogginlägg nästa vecka där jag meddelar att jag är klar och har skickat in till x antal förlag (nu blev jag nervös igen). Men innan dess blir det en intervju med författaren Ethel Hedström här på lördag. Hon debuterar med sin roman Det började med barnet.

Nu skärper vi oss, okej?

Publicerat i mitt skrivande | 12 kommentarer

Ett nytt rum

Jag har fått ett nytt rum att skriva i. Men jag har inte använt det än. Hittills har jag suttit vid köksbordet. Jag gillar att sitta i köket, det är luftigt och nära till allt, men köksbordet ser ju oftast inte ut som ett köksbord ska se ut. Och det är inte heller särskilt ergonomiskt. I det nya rummet går allt i grönt med några få svarta detaljer, och jag känner mig nästan andaktsfull när jag stiger in i den nyrenoverade friggeboden. Ibland har jag bara gått ut dit och satt mig och känt mig lugn.

Berit ska bli klar här i köket. Sedan ska jag ta med mig Gabriel ut dit och skriva mig genom hans depression och ut i ett hoppfullt slut. Han såg sin bästa vän skjutas till döds och han gjorde inget för att rädda honom. Men kanske kan jag rädda Gabriel.

På tisdag går vi igenom våra sista texter för den här terminen. Jag har ju skickat slutet på historien. Jag ser fram emot kritik som kan höja texten, men jag är samtidigt orolig för att det ska medföra så mycket arbete att jag typ måste tänka en månad innan jag kan börja redigera. För nu vill jag vara så klar att jag bara behöver korrekturläsa en gång och skicka den till förlag.

Men om det får jag återkomma.

Sommaren är här, fåglarna överröstar trafiken därute, och jag hörde flickröster skratta – tre små cyklister åkte på vägen mot badet.

Må gott, vi hörs.

Publicerat i mitt skrivande | 12 kommentarer

Puh, jag har kommit ut ur skrivbubblan

I förra veckan satte jag punkt för denna ”sista” genomskrivning/redigering av Berit. Nu återstår att skicka slutet till kursen den 11 juni. Jag känner att jag har överansträngt både knoppen och kroppen så det bästa för mig vore att inte skriva alls i sommar. Samtidigt är jag sugen på att rivstarta med Gabriel-manuset … Ska i alla fall läsa boken Guru! av Zac O’Yeah i researchsyfte. Det ska vara en guide till indisk religion men en guide som inte liknar någon annan. Bara författarens tagna namn gör mig på gott humör.

På bilden syns också Moratorium av Monica Rehn. Hennes debutbok har fått ett jättebra och välförtjänt mottagande.  I går kväll läste jag klart Pojke slukar universum av Trent Dalton och somnade med en svävande känsla av att jag också fått en bit av universum. I morse påbörjade jag Anna Bågstams Skuggspelet (andra boken om Harriet) och härlig, lovande start!

Apropå böcker och vilka jag väljer att läsa, hade Selma Stories en kul artikel av Johanna Stenius som heter 17 böcker som precis ALLA läste. Där står mycket intressant om varje bok och vad läsarna tyckte om dem. Men här lånar jag själva listan, för jag måste ju bara se om jag tillhör ALLA-skaran. Min självbild är att jag sällan kastar mig över böcker som blir hyllade av alla, men nu upp till bevis.

1. Vindens skugga (Carlos Ruiz Zafón):
Ja, minns som mycket bra.

2. Da Vinci-koden (Dan Brown):
Ja, läste flera av honom sedan. Alltid ett högt driv men sällan trovärdigt.

3. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (Jonas Jonasson):
Nej. Läste tre rader ur boken i en bokaffär och kände direkt att det inte var något för mig.

4. En man som heter Ove (Fredrik Backman):
Nej. Trots att jag läste och gillade hans blogg, och tyckte mycket om hans sommarprogram har jag aldrig känt någon lust att läsa hans böcker.

5. Omgiven av idioter (Thomas Erikson):
Ja, en sammanfattning på Storytel. Tror inte på att dela in människor i olika färger men fick en del idéer till att utveckla några karaktärer.

6. Min fantastiska väninna (Elena Ferrante):
Nej. Gjorde misstaget att börja lyssna på den. Boken inleds med en jättelång presentation av alla som förekommer i berättelsen och då tog det slut för min del

7. En dag (David Nichols):
Ja, för att jag fick boken. Fint skrivet men vändpunkten gör att jag i protest inte tänker läsa mer av den författaren.

8. Grabben i graven bredvid (Katarina Mazetti):
Ja. Gillade mycket.

9. Flyga drake (Khaled Hosseini):
Ja. Också väldigt bra.

10. Män som hatar kvinnor (Stieg Larsson):
Ja. Bra driv och särskilt den här första boken var bra.

11. Livet efter dig (Jojo Moyes):
Ja. Grät en del i början men överlag gillade jag den inte.

12. Störst av allt (Malin Persson Giolito):
Ja eller Nej. Bra. Men lyssnade aldrig klart av någon anledning. Däremot såg jag serien häromveckan och den tyckte jag var tänkvärd och bra.

13. Populärmusik från Vittula (Mikael Niemi):
Ja, nästan hela. Skrattade så att jag tjöt, men läste aldrig klart. Någonstans tappade han mig.

14.Egenmäktigt förfarande (Lena Andersson):
Nej. Har inte blivit av. Ändå har jag läst annat av henne som är superbra.

15. Naiv. Super. (Erlend Loe):
Nej. Min förutfattade mening säger att det inte är något för mig.

16. Mig äger ingen (Åsa Linderborg):
Ja. Läste inte när den kom. Men sedan skulle jag skriva ett porträtt på henne och då läste jag den. Tyckte att den var jättebra.

17. Svinalängorna (Susanna Alakoski):
Nej. Sprit och elände är aldrig ett förstahandsval men kanske är den lika bra som Åsa Linderborgs?

Slutsats: Jag tillhör inte helt ALLA-skaran men mer än vad jag trodde. Hur är det med dig? Hur många av böckerna har du läst?

Lev väl, skriv väl!

P.S. I juni kommer en debutantintervju och så vill jag skriva om avslutningen på kursen och om hur jag tänker göra med manuset.

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | Märkt , , , , , , , , | 14 kommentarer

Sören Bondeson: ”Jag skulle dö sotdöden om jag behövde sitta och mala med bokstäver hela dagarna”

Författaren Sören Bondeson har gett ut romaner, kriminalromaner, lyrik och handböcker (se alla titlar längst ner). Hans diktsamling En m3 jord nominerades 2011 till Augustpriset. Sedan 1993, då han var med och bildade den tvååriga skrivarlinjen på Skrivarakademin, har han lärt ut litterär gestaltning till ungefär sextusen elever. Av dem har nära etthundra blivit antagna på traditionella förlag.

Hej, Sören, välkommen till min blogg. Du debuterade för trettio år sedan med novellsamlingen Sent på förmiddagen. Minns du känslan?

– Det var väldigt roligt att gå till förlaget och skriva kontrakt. Men att debutera är ungefär som att köpa en ny bil. Det är kul en månad. Sedan kommer vardagen. Du får en slant i bästa fall och sedan fortsätter livet. Det är en myt att ”wow, nu förändras livet”.

– På den tiden blev man recenserad i alla stora tidningar. Det är inte som nu, att det är någon bloggare någonstans som inte vet någonting och som tycker att ”boken är bra”. Jag har alltid fått väldigt bra recensioner och sedan finns det alltid någon som tycker att jag är värsta jävla idioten. Jag får ”du är världsmästare” eller ”det här är helt åt helvete.”

Var det ditt första manus som antogs?

– Nej. Jag skrev urdåliga manus i tio år och skulle kunna tapetsera en mindre toalett med refuseringsbrev. Ett tag tänkte jag lägga av men så ville jag ge den här novellsamlingen en sista chans. Den höll jag på med i fyra år, eller fem kanske, och då jobbade jag natt på Långbro.

Har du jobbat om de refuserade manusen?

– Aldrig. De är komplett värdelösa. Jag är jätteglad att de aldrig kom ut.

Ser du samma nybörjarfel hos dina elever?

– Ja, det gör jag. Det är så många moment som man ska behärska. Man ska kunna skapa stämning i berättelsen genom miljö och tankar, veta de hantverksmässiga grejerna som tillbakablickar, perspektiv, hur man hoppar i texten i tid. Sådant hade jag noll koll på. Sedan måste man lära sig skriva dialog och – det stora – skaffa sig en uppfattning om hur man får ihop romanen. Det gäller att höja blicken och se vad det är man håller på med.

En del tycker om att skriva sig fram till en story, andra gör synopsis.

– Man gör det man tycker om att göra, men man måste ta konsekvenserna av hur man fungerar. De som skriver mer intuitivt har många fler luckor och de måste kunna se var de ska fylla i. För det går inte att vara intuitiv när det kommer till omskrivningen. Men ett statiskt synopsis kan bli en produkt och då tappar man i personlighet.

– Om det ska bli en bok går det inte att säga ”jag kör efter min grej, jag vill göra så här”, då har man inte kommit ur tvåårsstadiet.

Blev författarlivet som du tänkte dig?

– Numera skriver jag en dag i veckan och då är det roligt. Som yngre trodde jag att jag skulle skriva hela tiden. Men jag har kommit fram till att jag inte tycker om det. Jag skulle dö sotdöden om jag behövde sitta och mala med bokstäver hela dagarna.

Men är det inte lika tråkigt att hela tiden läsa ofärdiga texter?

– Nej. Jo, det kan det vara. Men jag läser inte så ofärdiga texter längre. Jag kan säga att jag har gjort min militärtjänstgöring och läst väldigt många ofärdiga texter, men även i dem finns det korn. Nu för tiden ser jag det som en kul hobby och har bara några få grupper som kan skriva.

Du har sagt att ”det är fan i mig inte kul att vara bestsellerförfattare”.  

– Jag har träffat rätt många och de är inte gladare än någon annan. Snarare är de ganska bekymrade över att de måste leva upp till att vara bestsellerförfattare. De har en press på sig själva och en press från förlagen därför att de är mjölkkossor. En del skriver serier och de kan vara ganska trötta på sina serier. Jag märker att jag i förhållande till dem inte har den pressen. Jag slipper det. Jag kan tänka friare. Ingen säger ”skriv det här” till mig. Jag har aldrig känt krav från ett förlag.

När författaren Anna Bågstam intervjuade dig (i september 2017, hela intervjun går att läsa här) gick du hårt åt ”lektörerna ute på nätet”. Du sa att de flesta inte har de kunskaper som krävs. På sociala medier blev det en liten folkstorm. Jag tycker också att du var rätt fyrkantig.

– Jag känner jättemånga författare som absolut inte kan tala om för folk hur de ska skriva, och man behöver inte vara författare för att vara lektör. Men hur mycket kan en lektör som inte har jobbat på ett förlag och vet hur det fungerar där?

– Det tar en enorm tid att bli bra på något. Man måste ju ha läst en massa för att se vad som är relevant i ett manus för att ha något att jämföra med. Om den som kallar sig lektör har gått någon pajasutbildning en termin, välkommen då, man kan bli psykiatriker på ett halvår, det kallas för amatörpsykolog.

– Jag vill sätta varningsflagg för lektörerna ute på nätet. Det finns dem som är bra. Men det finns också folk som knappt vet någonting och kallar sig lektörer. För dem som söker en lektör blir det jättesvårt. Hur fan vet jag att den här är något bra? Kan den se ett helt manus eller är det bara någon som vill tjäna pengar?

– Det är lite samma med hybridförlagen, det finns dem som utnyttjar människor. De säger att de ska göra reklam och säger att de har kontakter, men de stackars författarna får klara sig själva. Och de konkurrerar på en marknad som är oerhört hård.

Vad gör att vissa går hela vägen till antagen bok?

– De är ihärdiga och har stor arbetskapacitet och lägger mer tid på det än andra gör. Det spelar ingen roll om man har talang om man inte orkar träna. Jag har sett många begåvade som har varit bra på att skriva tio sidor men sedan har de inte orkat med det hårda arbetet.

Vad skriver du på nu?  

– En diktsamling som handlar om en man som är senil och bor på ett äldreboende. Han ser universums och jordens utveckling. Det är ingen bra business. Men jag skriver det för att det är det mest intressanta jag kan komma på. Man kan säga att jag vill återupprätta de senila.

Hur ser din skrivardag ut?

– Jag behöver sitta ensam och ostörd. Då läser jag i fyra, fem timmar för att komma in i vad jag för dagen ska skriva om. Det kan var en bok om rymden, en diktbok och någon mystiker. Efter det sätter jag igång och skriver dikten. Den kan ta mellan fem och tio timmar. Då är den i princip klar.

Och hur känns det då?

– Det är skitroligt. Rena knarket.

Bilden är tagen i Gangsterkällaren, där Sören brukar ha sina kurser i manusbearbetning.

Sören Bondeson har skrivit:

  • Sent på förmiddagen 1989 (novellsamling)
  • Lita inte på gryningen 1994 (kriminalroman)
  • Besvärjelser 1995 (diktsamling)
  • I skuggan av mörkret 1997 (kriminalroman)
  • Vägarna genom utkanter 2000 (diktsamling)
  • Rockresan 2005 (faktabok)
  • Till natten lokalt snöfall 2007 (roman)
  • En m3 Jord 2011 (diktsamling)
  • Konsten att döda 2011 (faktabok)
  • Lögnen är en annan sanning 2017 (roman)

Radioteatern:

  • Sent på förmiddagen 1993
  • Det bara fortsätter 1996
Publicerat i författarintervju | Märkt , | 14 kommentarer

Monica Rehn körde på en fyrfilig motorväg när bokförlaget ringde: ”Vi vill ge ut din bok”

INTERVJU. Författaren och juristen Monica Rehn debuterar på bokförlaget Modernista med sin thriller Moratorium som handlar om makt, mord och mörka familjehemligheter (en längre presentation längst ner).

Hej, Monica, välkommen till min blogg. Vi har ju känt varandra sedan sommaren 2015, när vi gick en skrivarkurs på Skrivarakademin och därefter flera terminer på Sören Bondesons författarskola. Du har hela tiden så ihärdigt insupit kunskaper och skrivit och skrivit om, och jag tycker att du är så värd framgången. Stort grattis! Hur gick det till den dagen förlaget ringde?

– Stort tack, Eva! Skrivarvänner är ovärderliga och jag kan varmt rekommendera skrivarkurser, både till den som bär på en önskan att börja skriva och alla som har hållit på ett tag.

– Dagen när förlaget ringde kommer jag alltid att minnas. Det var en tisdagsmorgon och jag var på väg till jobbet. När jag körde mot Stockholm ringde mobiltelefonen. Okänt nummer konstaterade jag och tänkte först strunta i att svara. Men av någon anledning tog jag upp mobilen från sätet.

”Hej, Monica! Jag ringer från förlaget Modernista … ”

Va? Är det någon som skämtar med mig?

”Vi vill gärna ge ut din bok.”

Mina händer började darra och pulsen rusade.

”Herregud! Är det sant?” sa jag, och en hel del annat i nivå med sådant en sjundeklassare säger till sin bästis. Tårarna rann och jag ville skrika rakt ut av glädje. Fast jag kom till sans. Jag pratade ju med en riktig förlagsmänniska och jag ville göra ett gott intryck. Dessutom körde jag på en fyrfilig motorväg och insåg att jag måste koncentrera mig, annars kunde allt ta slut innan det ens börjat. På kvällen åt vi falukorv och makaroner och drack vatten till. Ingenting är ju klart förrän det är klart.

– När avtalen var undertecknade träffade jag förlaget och vi gick igenom planen för utgivningen och alla moment fram till releasen. Tidplanen var tajt, men allt har fungerat perfekt. Det är ett privilegium att få jobba med professionella människor. Nu är det några dagar kvar tills boken kommer ut. Det känns fortfarande overkligt att min dröm har slagit in.

Hur ska du fira releasen?

– Vi firar släppet på förlaget den 12 april. Jag ser fram emot att samla skrivarvänner, vänner och familjen. Förlaget bjuder också in branschfolk.

Vad får du för hjälp från förlaget när det kommer till marknadsföringen? Vad tänker du göra själv?

– Förlaget har naturligtvis ett helt maskineri för att boken ska nå ut. Det är huvudsakligen förlaget som marknadsför boken och de anlitar även en PR-byrå, Ascari PR, som är mycket proffsiga. PR-konsulten Kajsa Olofsson har lång erfarenhet och ett stort kontaktnät. Målet är att få medier och andra kanaler intresserade. I februari fick jag presentera Moratorium för 130 bibliotekarier på BTJ Förlagsdagar. Det var fantastiskt att få möta så många engagerade och bokälskande människor. Hittills har fler än trettiofem bibliotek köpt in den.

– För egen del kommer jag att jobba för att få komma ut och träffa läsare. Bokmässor, deckarfestivaler, bibliotek och bokhandlar är viktiga kontaktytor. Annars är sociala medier givna kanaler för att synas.

Kommer du, i likhet med många kriminalförfattare, att försöka ge ut en bok varje år?

– Mitt mål är att ge ut en ny bok varje år. Men eftersom jag arbetar heltid som jurist är det ibland svårt att hitta tillräckligt med tid. På sikt vill jag gå ner i arbetstid för att få mer tid för skrivandet. Drömmen är naturligtvis att kunna leva på författarskapet. Skrivprocessen har visserligen blivit kortare i takt med att jag lärt mig hantverket, men mitt krav på mig själv är snarare att det ska bli bra än att det ska gå snabbt.

– Just nu skriver jag på mitt tredje manus och har kommit halvvägs. Berättelsen handlar om en känd och framgångsrik man som blir anklagad för ett grovt brott som han måste visa omvärlden att han inte begått. Jag har stor hjälp av kursen i manusbearbetning som vi går för Sören Bondeson och min ambition är att manuset ska vara klart till hösten.

Hur kommer det sig att du började skriva romaner?

– Idéen väcktes på Susan Casserfelts releasefest när hon släppte sin första bok Prästens lilla flicka. Det var 2013. Året dessförinnan hade jag flyttat från Stockholm och köpt hus i Bålsta tillsammans med min man. Jag jobbade som chefsjurist på ett företag i Stockholm och längtade efter att få utlopp för min kreativitet. Efter många år, där min starkaste drivkraft var att visa att jag dög något till, släppte plötsligt revanschlusten. Det frigjorde energi som jag i stället kunde kanalisera på sådant jag ville göra. Förutsättningarna fanns där: Jag hade landat i mitt nya liv med min stora kärlek. Mina barn var vuxna. Jag hade oceaner av tid när min man ägnade sig åt sina stora intressen: jakt och fiske.

– I januari 2014 började jag en kvällskurs på Skrivarakademin i Stockholm. Det var grundkursen i att skriva deckare och spänning för Annica Wennström. När jag insåg hur svårt det är att skriva skönlitterärt såg jag det som en utmaning att försöka lära mig hantverket, få till språket och allt det andra man behöver veta för att fängsla läsaren. Sedan dess har jag gått fjorton skrivarkurser, främst för Sören Bondeson. Jag har läst drösvis med skrivarhandböcker och böcker om dramaturgi och om att skriva filmmanus. Mitt första manus blev inte antaget. På sätt och vis blev jag lättad, men mest sporrad. Jag ville åstadkomma något bättre. Beslutet att hoppa av chefsjobbet var förvånansvärt lätt att ta. Ett och ett halvt år i frihet blev det, utan andra krav än mina egna. Jag ägnade mig åt att lära mig mer, skrev, skrev om, läste favoritböckerna gång på gång. Manus två växte fram och efter många redigeringsrundor var den så pass klar att jag gjorde ett nytt försök att komma igenom nålsögat. En morgon ringde som sagt Modernista. Jag var antagen.

Skriver du synopsis? Vet du hur slutet ska bli när du börjar något nytt?

– Jag skriver flera olika slags synopsis. Först ett övergripande på ett par tre sidor med början, mitten och slutet av berättelsen. Det har föregåtts av funderingar som tagit sin utgångspunkt i en idé eller ett tema som jag vill skriva om, vilket resulterat i den så kallade ”enradingen” som du, Eva, också jobbar med: [bokens titel] handlar om en [beskrivning av huvudpersonen] som [vad huvudpersonen gör] för att [vad personen vill]. Sedan följer ett detaljerat synopsis i tabellform. Där beskrivs varje scen i korta drag, jag anger syftet med scenen, vem av karaktärerna som har perspektivet, beskriver konflikten och detaljer som plats, väder och datum. Vid sidan av det skriver jag en bakgrundshistoria för varje huvudkaraktär, dels för att lära känna dem, dels för att få en psykologisk förklaring till varför de agerar som de gör i berättelsen. Målet är att skapa starka huvudkaraktärer. För mig är synopsis ett levande dokument som justeras allteftersom historien växer fram. För att få överblick gör jag också tidsaxlar på stora papper där jag skriver in viktiga scener och inte minst vändpunkterna. Slutligen använder jag post-it-lappar som jag sätter på väggen.

– Det är en stor fördel att veta slutet redan innan man börjar skriva. Under processen kan dock slutet ändras vilket innebär att hela historien kan behöva justeras. Vår skrivlärare, Sören Bondeson brukar säga: ”alla beslut man fattar får konsekvenser”. Det gäller naturligtvis inte bara slutet utan hela berättelsen. Har man inte koll på det kan resultatet bli vad förlagen brukar kalla ”spretigt”. Mitt första manus var ett sådant. När jag skrev på Moratorium hade jag hela tiden i åtanke att allt måste kunna knytas till kärnan och ha betydelse för den historia jag vill berätta.

Hur ser en idealisk skrivardag ut?

– En idealisk skrivardag stiger jag upp vid sju (vilket är sovmorgon för när jag jobbar ringer alarmet på mobilen kvart över fem). Efter frukost sätter jag mig vid mitt skrivbord. Skiner solen drar jag ner persiennerna. Jag är ensam, det är tyst och våra tre hundar sover snällt. Om jag är inne i den kreativa fasen, när historien håller på att växa fram, går jag igenom de mejl jag skickat till mig själv under natten. Idéerna kommer främst när jag försöker somna. Eftersom det är en idealisk skrivardag har den nattliga tankeverksamheten resulterat i tio strålande uppslag (i verkligheten är antalet ofta lika många, men särskilt strålande är de sällan). Sedan skriver jag i fem timmar. Förmiddagarna är jag som mest fokuserad. Efter en snabb lunch går jag en promenad med hundarna och grubblar på något jag brottas med i manuset. Väl hemma fortsätter jag att skriva och varvar det med att läsa en inspirerande bok. Därefter skriver jag ut dagens text och går igenom den med rödpenna. Framåt kvällen struntar jag i teven och Facebook och börjar titta på nästa scen i synopsis. Vid midnatt går jag till sängs och somnar omedelbart (i verkligheten ligger jag där med tanketrängsel och skickar meddelanden till mig själv).

Tack Monica för dina intressanta svar. Lycka till med boken!  

Bild: Gustav Karlsson Frost, Omslag: Lars Sundh

MORATORIUM
De två vännerna David Bergman och Jonathan Sandberg arbetar som ungdomsledare på ett scoutläger för barn. Fulla på vodka simmar de över sjön och märker inte att stugan där barnen sover fattar eld. En flicka dör i branden. Skuldkänslorna blir överväldigande, och särskilt Jonathan lyckas aldrig bearbeta sina. Han alienerar sig alltmer från omvärlden och tio år senare är han spårlöst försvunnen.

Davids liv har tagit en dramatisk vändning. Hans fru har lämnat honom för en annan man och han har inte längre kvar jobbet på advokatbyrån där han precis var på väg att bli delägare. Han har dessutom blivit svindlad på pengar och har en skuld som han omöjligt kan betala. När Kurt Sandberg, pappan till hans gamla ungdomskamrat, söker upp honom och erbjuder honom det oväntade uppdraget att leta upp Jonathan mot en ansenlig summa pengar, har han därför inte råd att tacka nej. David påbörjar vad som först bara tycks vara sökandet efter en försvunnen person ur hans förflutna. Men så äger ett brutalt mord rum, och en avgrund öppnar sig. David tvingas gräva sig allt djupare in i familjen Sandbergs mörka, såriga historia och stegvis börjar han inse att han själv kan vara mördarens nästa offer.

Publicerat i författarintervju | Märkt , , | 13 kommentarer

Skriver och flyger

I morgon ska jag till skrivarkursen, det är fjärde gången av sex. Jag har läst de andras texter och gjort kommentarer, och allt ligger färdigt i väskan. Gruppen har kommit lite olika långt med sina respektive manus och jag är glad att jag har hela romanen klar för mig och bara har en femtedel kvar att redigera. Det var mycket jobbigare de första två terminerna när jag prövade mig fram och hamnade i alla möjliga diken.

Och i veckan därpå ska jag både på en träff för Sörens vänner och på release för skrivarvännen Monicas Rehns spänningsroman Moratorium. Det ska bli så spännande att följa hennes resa.

I höstas skrev jag om ett presentkort på en bodyflight som jag hade fått i present. Jag skulle sväva fritt och njuta av den milstolpe jag passerade efter fem år med tamoxifen (som bröstcancerpatienter kan få i fem eller tio år som ett extra skydd efter operation och annan behandling). Men flighten blev inte av förrän förra tisdagen.

Först fick vi byta om till flygdräkter och sedan skulle vi få instruktioner inne i den stora glasbehållaren där vi senare skulle flyga. Men precis när jag skulle kliva ut på golvet som bestod av ett nät sa instruktören att det var tio meter ner och då såg jag djupet och blev så ofantligt rädd. ”Jag står här ute”, sa jag. ”Jag hör ändå.” Men jag förstod ju att om jag skulle flyga var jag ju tvungen att pröva att gå på golvet, och till slut vinglade jag ut och gick några steg.

När luften började tjuta som en jetmotor (vi hade öronproppar) lydde jag order och ställde mig i dörröppningen och höjde armarna. Då tog instruktören mig i midjan och jag planade ut liggande på mage. Det var vingligt (som en nykläckt virrig fågel) och instruktören fick hålla mig i ett ben eller i en arm, men ibland flög jag helt fritt.

Jag njöt inte ett dugg. Jo. Lite. Och på kvällen kom en stilla glädje. Jag gjorde det fastän jag var rädd, och jag kom på ett par riktigt bra meningar åt Berit som hon kan tänka när hon är rädd. Hon är för övrigt mycket mer rädd än jag. Fast hon har ju orsak till det förstås.

Vi hörs. Skriv på.

Publicerat i mitt skrivande | 12 kommentarer